KVINNAN I KLOCKTORNET:
Och han,
ska han också
vidröra dig
därifrån
och på ett sätt –
MANNEN SOM GÅR:
Som ingen
har rört
vid mig
förr?
KVINNAN I HÄRVAN AV FISKNÄT:
Två människosmulor
var vi
ett ba
rn och
hans mo
der –
Maria Svelands Bitterfittan är snabbläst och svårsläppt med sin ringa mängd sidor och sitt lättlästa sätt att presentera inte särskilt lättsamma teman. När jag köpte Bitterfittan för flera månader sedan skämdes jag nästan. Kanske för att jag fått helt fel intryck av vilken sorts bok det var. Kanske för att jag egentligen inte var särskilt sugen på att läsa den. Kanske för att mina fördomar säger mig att böcker som kan köpas på Konsum inte är värda min uppmärksamhet. Hursomhelst förpassades Bitterfittan till bokhyllan och där stod den tills min mamma lånade, läste och blev lyrisk. Då växte min nyfikenhet. Rejält.
Bitterfittan har en stark berättarinna som påminner mycket om mig själv under de år då jag hade som mest problem med min egen och andras inställning till min könsidentitet och sexuella läggning. De åren då jag var som mest arg över den begränsade könsroll jag förväntades hålla mig inom. Bitterfittan sjuder av en sund ilska och en berättarlusta som använder språket väl – inte experimentellt, men effektivt och lekfullt.
Jag har med besked slutat ångra att jag köpte den här knallrosa pocketen, ty den är värd sin vikt i guld. Jag stör mig på vissa generaliseringar – slutsatserna är väldigt rimliga men argumentation brister ibland – riktigt så enkel som den framställs är inte världen. Detta är dock jordnötter i sammanhanget. Jag gläder mig över att Maria Svelands debut smyckar topplistorna och kan köpas på Coop. Jag önskar bara ännu mer debatt kring budskapet, både det jag känner igen och det jag tvekar inför. Har du läst Bitterfittan är jag säker på att du har tankar att dela med dig av. Varsågod! Kommentarfältet och Tekoppen väntar spänt.
Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla – man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut – men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.
Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är – som min mamma föraktfullt utbrast – ett mähä.
Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.
Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.
Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.
Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.
Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.
Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.
Ännu ett Lilldjuret-citat: ”Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna.” Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.
Jag fick blodad tand och läste Övertalning – som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.
I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en ”bra hustru”. Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.
Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.
Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.
Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.
Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog ”vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.
I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.
Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.
Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.
Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.
Sifferbetyg: 8/10
Marie Hermansson har sin egen magi, som en svensk Kate Atkinson. Hennes gräns mellan verklighet och dröm är ständigt flytande. En fjäril kan ha lagt ägg i ditt lår. En liten man kan bo under trappan och göra kaos av ditt ordnade liv. Även i de mer realistiska berättelserna – som den senaste romanen Svampkungens son väl kan sägas tillhöra – sker underliga saker.
Gunnar bor i skogen med pappa Holger, som intresserar sig mer för svamp än för sin son. Till Holgers svampkurser dras kvinnor som verkar vara förtrollade av honom. När Gunnar blir förälskad i en av dessa kvinnliga kursdeltagare, som hans pappa dessutom har den dåliga smaken att gifta sig med, börjar det hända saker i deras stillsamma liv. Gunnar upptäcker att svamp rimmar både på vamp och på kramp. (Dåligt skämt, men jag kunde inte låta bli.)
Mer tänker jag inte säga – läs boken istället. Den är nämligen en välsmakande munsbit som tar mindre än två timmar att sluka och är underhållande så gott som hela tiden. Visst blir slutet ibland alltför tillrättalagt när trådarna ska tvinnas samman, men jag köper lösningarna. Detta hade kunnat bli mer, men duger gott.
Vill du läsa om surrealistisk svamp i en populärkulturell bok med skicklig språkanvändning? Läs Svampkungens son.
I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.
Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”
På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.
Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.
Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?
Betyg: 9/10
Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.
Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.
Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.
Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.
