Den här hemsidan använder bara nödvändiga cookies, som behövs för att säkerställa dess funktionalitet. I praktiken finns därför inga cookies att välja bort, vilket du kan kontrollera genom att fälla ut de olika kategorierna nedan.
Necessary cookies are required to enable the basic features of this site, such as providing secure log-in or adjusting your consent preferences. These cookies do not store any personally identifiable data.
Functional cookies help perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collecting feedback, and other third-party features.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics such as the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Advertisement cookies are used to provide visitors with customized advertisements based on the pages you visited previously and to analyze the effectiveness of the ad campaigns.
Lisa Hallidays debutroman ”Asymmetri” har blivit en rejäl snackis i USA och översatts till ett tjugotal språk. Och Halliday var en väldigt intressant författare att intervjua – inte minst för att hennes bok spänner över flera aktuella och intressanta teman. Läs intervjun här
Jag stötte på poeten Erik Sjöberg – Vitalis kallad – för ett antal år sedan. Närmare bestämt en särskild dikt: ”Enslingens sång i den stora öknen.” Hur jag stötte på dikten minns jag inte, men det hade antagligen att göra med den homoerotiska tematiken – för den är verkligen stark här. Och även om 1800-talets romantiska diktning kanske kan vara lite svårsmält idag, så är jag personligen både drabbad och hänförd av ”Enslingens sång”. Fortfarande.
Erik Sjöberg föddes 1794 och dog redan 1828, i folksjukdomen tuberkulos. Han levde relativt fattigt och även om hans dikter uppskattades då så har de alltmer fallit i glömska. Det finns helt enkelt ingen plats på den romantiska parnassen när Stagnelius, som skrev i samma melankoliska stil och också hade ett ganska miserabelt liv, redan står där.
Sjöbergs produktion var betydligt mindre än Stagnelius, men går att läsa på Litteraturbanken, Runeberg eller Wikipedia. Själv har jag just beställt hem en utgåva från 1837, tillsammans med Sven Cederblads biografiska verk ”Erik Sjöberg (Vitalis) före debuten” (1959) – ett intressant utdrag ur den går att läsa hos Jan Magnusson.
Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
Skall i dag eller morgon dö,
Och der rosen rodnar i denna stund,
Snart tumlar sig stormen i snö.
Hvad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
Derfrån, som en bölja, flytt hän,
Eller liksom löfven i stormig höst
Uti gula hvirflar från trän.
En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt af mig;
Men mitt hjertas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.
Då gret jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
Och då blef all verlden i mig trång.
Då kom jag till Sirenernas kust,
Till kärlekens rosenlund.
Der var en blomma min ögonlust,
Men endast en liten stund.
Så härlig blommade upp min ros,
Och doftet blott kärlek var,
Men en röfvare bladen tog sin kos
Och lät mig taggarna qvar.
Och min varelse blef så stum och kall,
Som om döden lagt handen derpå,
Dock försmår jag trösten af tårars svall:
Nog gråts det på jorden ändå.
Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
Öfver öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
Min själ ej af vår mer vet.
Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt lifvet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.
Nu går jag på verldens marknadstorg,
Der hvar vara en leksak är.
Jag kan ej få Solen på himlens borg,
Och jag derför intet begär.
Förutom att skriva så fotograferar jag sedan många år tillbaka, men det är tyvärr ett intresse som hamnat i skymundan av allt annat – jag ägnar det aldrig så mycket tid som jag skulle vilja, helt enkelt, även om det alltid står högt upp på prioriteringslistan.
Därför blir jag alldeles extra glad över att det den här gången inte är en text som jag fått tryckt, utan foton. Ganska gamla sådana; det här är från min farfars dödsbo för ungefär tretton år sedan, så de har legat till sig i den digitala skrivbordslådan ett bra tag.
Ordkonst nr 3-4 2019 har tema Arv, så där passade just de här bilderna väldigt bra:
Romanprojektet jag jobbar med växer fram väldigt långsamt. Just nu famlar jag med att få fart på andra delen, efter att ha blivit i princip klar med den första – men jag ger det inte alls nog med tid och blir bitvis galen både på texten och mig själv.
Just därför är jag glad över att ett utdrag ur bokens inledande del har publicerats i senaste numret av Tidskrift för genusvetenskap. Det faktum att åtminstone några sidor går att läsa ute i världen gör hela projektet lite mer verkligt.
Jag är också glad över att jag går en skrivkurs på distans och deltid, med deadlines och handledningssamtal och massvis med bra kommentarer och input. Jag har haft skrivkursuppehåll ett tag, men planen är att fortsätta med skrivkurser nästa år, för att skapa ramar och sammanhang.
Vem vet – kanske blir den här romanen till och med klar en vacker dag…
Jenny Damberg, journalist och författare till – bland annat – den fantastiskt intressanta ”Nu äter vi! De moderna favoriträtternas okända historia” (2014) har just kommit med en ny bok: ”Fett. En historia om smak, skräck och starka begär”. Jag träffade henne för att äta fett och det blev en härligt nördig intervju, som går att läsa här.
Göran Greider – En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Självbiografiska sviter
Ett poesiurval som gärna hade fått baseras på kvalitet istället för självbiografiskt innehåll.
Susanna Alakoski – Bomullsängeln
Första delen i en episkt historisk romankvartett, som bara delvis infriade mina ganska högt ställda förväntningar.
Eva-Stina Byggmästar – Fåglarna sover i luften & Nattmusik för dagsländor
Två diktsamlingar som tillhör det bästa Byggmästar har skrivit – och det mest mystiska.
Kiese Laymon – Tung
En fruktansvärt läsvärd självbiografi om uppväxt, rasism, författarskap, ätstörningar och destruktivitet – tyvärr alldeles omöjlig att göra rättvisa i en recension på tretusen tecken.
Jag är berättaren är ett treårigt projekt, finansierat av Allmänna arvsfonden, där hbtq-personer som bor i gruppbostad eller jobbar på daglig verksamhet får skriva ner sina berättelser.
Projektet kommer att leda till tre lättlästa böcker, fritt tillgängliga både som tryckta böcker, eböcker och talböcker. Förra året kom den första, ”Min verklighet”, och alldeles nyss den andra ”Min stolthet”. Båda är väldigt läsvärda och rymmer berättelser om att vara hbtq-funkis som inte funnits i bokform förut.
Jag har besökt författarna för att prata om hbtq-böcker och är väldigt glad över att deras berättelser finns – dessutom fritt tillgängliga. Hjälp gärna till att sprida dem till alla därute som behöver läsa dem – antingen som spegling av egna erfarenheter eller som fönster in i andra sorters liv än det egna.
Läs mer, och läs framför allt böckerna, på projektets hemsida
Johannes Heldén – First contact
Dystopiskt rymdepos med mycket botanik – och en bortsprungen rymdskeppskatt!
Matilda Södergran – Överlevorna
En dubbelt prisbelönt och bitvis alldeles fantastisk diktsamling.
Alba Mogensen – Hon den roliga
En poetisk romandebut som tyvärr inte föll mig i smaken.
Judith Kiros – O
Kiros debutdiktsamling är lekfull, intellektuell och spretig på ett givande sätt.
Jag upptäckte den danska författarinnan Tove Ditlevsen (1917-1976) när jag som sömnlös tolvåring sökte förströelse i mina föräldrars bokhylla. Där fanns flera av Ditlevsens böcker, utgivna i Trends pocketserie: ”Tove Ditlevsen om sig själv”, ”Tidigt på våren”, ”Gift”, ”Man har gjort ett barn illa”. Jag fängslades av hennes liv, men kanske framför allt av dikterna som glimtade till här och var i prosan.
Och Ditlevsen är en sådan författare som jag aldrig riktigt har kunnat släppa. Jag har skaffat fler och fler av hennes böcker, läst en del av dem, översatt hennes dikter på lediga stunder, känt mig lite besatt och förälskad och många gånger önskat att hon skulle få en svensk renässans.
Nu har det hänt! Ninni Holmqivst har nyöversatt ”Gift”, sista delen i Ditlevsens självbiografiska trilogi. Och till skillnad från många andra utgåvor av moderna klassiker så har Ditlevsen fått ett enormt genomslag, både på kultursidorna och i bloggosfären. Det är uppenbart att ”Gift” slår an något i samtiden, samtidigt som Ditlevsens språk och berättande charmar, rakt genom de nästan fyra decennier som gått sedan den skrevs.
Jag hoppas att många också hittar till Ditlevsens övriga författarskap – så gott som alla hennes romaner har tidigare översatts till svenska och de är ganska lätta att hitta på den antikvariska marknaden. Särskilt de första två delarna i den självbiografiska trilogin hoppas jag att många läser. De är egentligen nödvändiga för att verkligen förstå ”Gift” och finns samlade i volymen ”Tidigt på våren” (1974), i Vanja Lantz översättning.
Om min omläsning av ”Gift”, i Holmqvists svenska språkdräkt, går det att läsa i Svenska dagbladet. Och här är några få andra exempel ur den rika floden av rapportering:
Under en av sommarens varmaste dagar hade jag förmånen att få träffa Beate Grimsrud för ett samtal i Tantolunden, om Hornsgatan, existensen och en hel del däremellan. Läs intervjun här, men läs framför allt Grimsruds nya roman ”Jag föreslår att vi vaknar” – och läs hennes förra, ”Evighetsbarnen”, ifall du inte redan har gjort det.
