Anna Ringbergs nya roman går tyvärr inte upp mot hennes debut, men hennes styrka är även här de mångbottnade människoporträtten. Läs recensionen här
Korrektur
Jag är mitt uppe i korrekturläsningens fröjder – eller rättare sagt så har jag sedan sist hunnit glömma känslan av att vara vansinnigt trött på sin text och samtidigt vara tvungen att läsa den. Flera gånger på raken. Med vaken blick. Visst är det givande också, när jag upptäcker saker jag vill ändra, men hälften av gångerna är jag för hjärndöd för att komma på vad det borde stå istället…
Nu närmar jag mig slutet av den här korr-rundan i alla fall, men har ett femtiotal sidor kvar (av tvåhundrafemtio) att traggla mig igenom. Den här helgen är jag hundvakt åt mina föräldrar under helgen, så jag och den nioåriga blandrasdamen Diva varvar manuset med blöta ruskpromenader.
I vanliga fall korrläser jag hemma vid skrivbordet, intensivt uppvaktad av en katt som i bästa fall vill ligga bredvid mig på skrivbordet, men ännu hellre mellan mig och skrivbordet vilket inte är så ergonomiskt – och när han börjar borra in sina klor i min arm av ren kärlek så är det inte jättetrevligt… Men det gör sig bra på Instagram i alla fall:
Här kan du se en liten video där Ibid hjälper till att peka ut förbättringsområden i manuset…
Lavapriset i bilder
För exakt tre veckor sedan fick jag en oväntad överraskning: Lavapriset i litteratur!
På jobbet blev jag grattad med svenska päron, choklad- och pappershjärta – plus kardemummabulle. Snacka om fest!
Jag och sambon samt min mamma och pappa firade dessutom med middag på Ljunggrens, där jag bland annat fick smaka på lavar (torrt och trist):
Idag hämtade jag ut mitt pris – en 3D-utskriven Darth Wader-uggla och en guldinramad tavla med mitt namn i spaceade färger. Dessutom fick jag rosa tårta. Inte illa 😀
Marika Hackman – I’m Not Your Man
Jag har känt till Marika Hackmans musik under en längre tid, men aldrig riktigt fastnat för henne – förrän nu. Nya skivan ”I’m Not Your Man” är både rockig, poppig, annorlunda och poetisk. Särskilt ”Time’s Been Reckless” har en refräng som fastnar, samtidigt som texten och musiken har många lager – men skivan innehåller många härliga låtar, både av den stillsammare och den rockigare sorten.
Lavapriset i litteratur
Jag var mitt uppe i hysterin kring Nobelpriset när jag i torsdag nåddes av ett underbart besked: att jag tilldelats Lavapriset i litteratur. Det är inte bara första gången jag tilldelas ett litterärt pris, utan också den finaste motiveringen någonsin!
Lavapriset i litteratur 2017 tilldelas Sebastian Lönnlöv. Motivering: För sin förmåga att outtröttligt och stringent verka i folkbildningens tjänst.
Likt en nattorienterare i snårig skog lyser Sebastian Lönnlöv med textens personliga pannlampa upp samhällets och litteraturens dunkla stigar.
Oavsett om det sker i bokform, på nätet eller på biblioteksgolvet leder ett möte med Sebastian Lönnlöv alltid framåt.
Lava Bibliotek & Verkstad är en oas för 14- till 25-åringar på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Lavapriset har delats ut sedan 2014 och de tidigare pristagarna är inga mindre än Jenny Jägerfeld, Revolution Poetry och Klara Wiksten.
Juryarbete
Sedan slutet av förra året sitter jag med i en jury som ska utse vinnaren av Kulturhuset Stadsteaterns Internationella Litteraturpris, ett nytt pris som bara har delats ut en gång tidigare. Det finns många litteraturpriser där ute, men det unika med just detta pris är att det går till en översatt roman och inte bara författaren, utan även översättaren prisas.
Förra året gick priset till Olga Tokarczuk och hennes översättare Jan Henrik Swahn, för tegelstensromanen Jakobsböckerna. I år finns det fem titlar på kortlistan – och alla är stora romaner som jag inte hade velat missa:
- De oroliga av Linn Ullmann, i översättning av Urban Andersson.
- Jag bekänner av Jaume Cabré i översättning av Jens Nordenhök.
- Mödrarnas söndag av Graham Swift, i översättning av Hans-Jacob Nilsson.
- Pengar från Hitler av Radka Denemarková, i översättning av Karin Eriksson.
- Våldets historia av Édouard Louis, i översättning av Marianne Tufvesson.
Recension: "Röda dagar" av Elis Burrau
Elis Burraus nya diktsamling var svårbedömd, men ingen direkt hit. Läs recensionen här
När manuset är lämnat
Idag lämnade jag in ett manus jag har skrivit på sedan den tredje januari i år – en bok om böcker om skrivande. Jag hade en bestämd deadline redan från början och jobbet var överskådligt, men efter nästan nio månader känns det ändå konstigt att det är över.
Hur trött jag än var på projektet nu på slutet, hur mycket jag än ville gå vidare till något helt annat så är det en stor tomhet att till sist ha lämnat bort texten. En så pass lång fas som nu är över. Eller åtminstone nästan – för efter skrivande och redigering kommer mer redigering, och korrekturläsning.
Det ska bli fint att få hålla i boken sedan, att se hur omslaget blir, att släppa iväg den. Och att faktiskt gå vidare, till helt andra projekt.
John Donne, klämtande klockor och icke-öar
Jag har njutit av John Donnes poesi, både på engelska och i Gunnar Hardings svenska översättning (i ”Skabrösa elegier och heliga sonetter”). Särskilt gillar jag de riktigt skabrösa/skamlösa ungdomsdikterna om älskog, kroppsvätskor och loppor.
Men jag hade inte förstått att det är John Donne som ligger bakom både uttrycket ”ingen människa är en ö” och Hemingways romantitel ”For Whom the Bell Tolls” (”Klockan klämtar för dig”). Bägge i ett enda svep:
No man is an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main; if a clod be washed away by the sea, Europe is the less, as well as if a promontory were, as well as if a manor of thy friend’s or of thine own were; any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind, and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.
Eller, i den översättning som finns på Wikipedia (vems?):
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.
Ur ”Meditation XVII”, i ”Devotions upon Emergent Occasions” från 1623.
