Tekoppens tankar

Blogg

Lisa Ewald – "Måste carpa"

maste-carpa

Lisa Ewald debuterade i bokform 2013, med seriealbumet ”Allt kommer bli bra”. Nu kommer uppföljaren, ”Måste carpa”. Medan ”Allt kommer bli bra” var väldigt konstnärlig rör sig ”Måste carpa” mer mot stripp-formatet. Här finns ett antal olika slags serier: bildsatta chakra-meditationer, avlånga skissblockssidor med ett porträtt och taglines, parodier på Lisa och Sluggo, collage med Barbie-bilder, med mera. Dessutom finns längre serieberättelser, ibland i samarbete med Hanna Stenman.

Samtidigt som vi bjuds på en stor bredd är den röda tråden tydlig. Det handlar om självhjälpsretorik och utseendehets, men inte med fokus på negativa känslor, utan peppigt på ett samtidigt helt icke-peppigt sett. Det kan handla om fraser som ”Vad fan spelar det för roll med en slimmad kropp, jag vill ha en strimma hopp” eller ”Dålig hy, orka bry”.

Ett härligt, snyggt, arty och helt hejdlöst rolig seriealbum. Ewald var stark redan i debuten, men betydligt starkare här. ”Måste carpa” är ett uppfriskande vitamintillskott som jag med glädje ordinerar till alla som någonsin brytt sig om sitt utseende, haft svårt för att ta till dig käcka fraser som ”Carpe diem!” eller känt hopplöshet över samtiden.

Tack till Galago för friex!

Podd om trans och translitteratur

varmdobibblopodden

Den 17:e maj, på IDAHOT (International Day Against Homophobia, Transphobia and Biphobi) sändes ett avsnitt av Värmdöbibblopodden om transrepresentation i kulturen och trans i allmänhet. Podden görs och leds av Karin Cellton, bibliotekarie på Värmdö. Jag medverkade tillsammans med Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, samt Nikolaj, en ung transkille.

Här kan du lyssna på podden

Laura Marling – "Semper Femina"

homepage_large.4083b351

Jag har länge varit ett hängivet Marling-fan, älskat i princip alla skivor, på olika sätt. Från folkigt till jazzigt till rockigt – i en enda härlig rörelse, med genomgående hög kvalitet.

Första singeln från nya skivan, ”Semper Femina” (”Alltid kvinna” på latin), hette ”Soothing” och var en mjuk, förförisk låt med en speciell video. Tre ytterligare singlar, ”Wild Fire”, ”Nothing, Not Nearly” och ”Next Time” var också oerhört bra.

Särskilt gillar jag hur Marling så medvetet använder sin röst och sin musikaliska spännvidd. Singlarna är de starkaste låtarna, men skivan som helhet är också trevligt.

I won’t forget the late September
Where we danced among the midnight embers
But it’s going like a half-remembered dream

Left and north of where we met
Thinking better of going west
Yeah we’ve lost each other in a river stream

The only thing I learnt in a year
Where I didn’t smile once, not really
Nothing matters more than love, no
Nothing, no, not, nothing no, not nearly

We’ve not got long, you know
To bask in the afterglow
Once it’s gone it’s gone
Love waits for no one

I think your mama’s kinda sad
And your papa’s kinda mean
I can take that all away
You can stop playing it out on me
Me, me

She keeps a pen behind her ear
In case she’s got something she really really needs to say
She puts it in a notepad
She’s gonna write a book someday

Of course the only part that I want to read
Is about her time spent with me
Wouldn’t you die to know how you’re seen
Are you getting away with who you’re trying to be?
Trying, trying to be

Drawn in chalk across the floor
You made it yours
Your private door to my room
May those who find you find remorse
A change of course, a strange discord resolved

I need soothing
My lips aren’t moving
My God is brooding

I banish you with love
I banish you with love

You can’t come in
You don’t live here anymore

It feels like a long time since I was free
It feels like the right time to take that seriously
It feels like the trees are a peculiar green
It feels like the air is hung heavily

I don’t want to be the kind
Struck by fear to run and hide
I’ll do better next time

Möta våren i Paris

Något jag inte har nämnt här på bloggen alls är att jag nyligen besökte Paris för första gången någonsin, tillsammans med min mamma som bodde i Frankrike som ung och nu fick tillfälle att rosta av sin franska.

Vi reste över månadsskiftet april/maj. Alltså mittemellan de båda valomgångarna, vilket ingen av oss varit medvetna om när vi bestämde resan. Det var väldigt märkligt att gå omkring i Paris just där och då – främst för att valet inte märktes särskilt mycket.

Turismen och vardagen pågick som vanligt, men valaffischerna var alltid nedklottrade, vare sig de föreställde Macron eller Le Pen. Jag visste att många av de människor jag mötte antagligen röstade på Le Pen, samtidigt som många andra var sådana som i hennes (och hennes väljares) ögon inte är välkomna i landet.

På första maj hade jag velat se marscherna, men skrämdes av att även Nationella fronten skulle demonstrera, så vi höll oss borta – och lyckades med det så fullständigt att vi mest såg glassätande, solbadande turister hela dagen. Så nära, så långt ifrån.

Vad gäller de mera världsliga aspekterna av resan så älskade jag självklart Shakespeare & Company och lyckades efter två besök bestämma mig för tre böcker: Roxane Gays ”Difficult Women” samt Maggie Nelsons ”The Argonauts” och ”Bluets”. Den senare var en sådan munsbit att jag läste ut den under flygresan hem.

Jag blev knockad av macarons och trerätters middagar, föll för crepes och åt på en afghanistansk restaurang för första gången i mitt liv, vilket var riktigt välsmakande upplevelse. Jag besökte minnesmärket över deportationerna, vandrade omkring i Notre Dame, såg fulla män pissa i Seine på kvällen, blev utmattad redan av kön till Louvren och kunde inte riktigt uppskatta innehållet (men tog mig i alla fall fram till Mona Lisa och konstaterade att den är större än jag trott).

Jag gick igenom Picasso-muséet som på moln, drunknade tillfälligt i utställningen om Olga Picasso och kom hem med massor av konstvykort. (Jag har en smärre samling sådana, men mer om det vid något annat tillfälle.)

Jag skaffade kattörhängen som matchar min leopardmönstrade t-shirt. Och när jag kom fick jag nöjet att bjuda mina kollegor på å ena sidan macaroner med smak av sådant som ros och kaffe, å andra sidan madeleinekakor doppade i lindblomste.

Våren hade kommit längre, men jag uppskattar ändå svensk vår. Och svensk tunnelbana.

IMG_1501

IMG_1506

IMG_1621

IMG_1708

IMG_1600

IMG_1681

IMG_1671

IMG_1648

IMG_1662

IMG_1625

IMG_1591

IMG_1582

IMG_1711

Elin Lucassi – "Synd"

Jag och Elin Lucassi skrev på LitteraturMagazinet samtidigt, där hon impade stort på mig genom att vara stark både i text och bild. När hennes debut ”Jag är den som är den” kom ut blev jag väldigt glad och om än något partisk så var läsglädjen ännu större.

I det nya albumet ”Synd” finns mindre glitter, men ännu mer skärpa. Helt enkelt ett ännu bättre seriealbum än debuten, med feministiska, härligt tecknade tematiska serier som utgår från de sju dödssynderna, men är fast rotade i den samtid vi upplever just nu. Upplägget liknar Liv Strömquists, men är rent visuellt ännu mer njutbart.

Så läs ”Synd” – att inte göra det vore synd (ursäkta för väldigt dålig ordvits!) – OCH lyssna på det avsnitt av podden ”Speaking of Stories” där Elin Lucassi och Abigail Tarttelin talar om sina konstnärskap:

Speaking of Stories, avsnitt 11

synd (1)

Pluspoäng för framsidan!

Radioessä om Duras och Yann Andréa Steiner

Jag har som många andra en crusch på Duras. Nyligen har hennes bok ”Yann Andréa Steiner” kommit ut på svenska. Ett måste att läsa för alla Duras-älskare. Men Elisabeth Hjorths radioessä i OBS, om relationen mellad Duras och hennes märklige partner, är också oerhört värd att ta del av. Lyssna på den!

duras_yann_andrea_steiner

Thomas Arnroths "Livets ord"

Thomas Arnroth är journalist, men också riktigt bra på att rita serier, vilket han visar i sitt debutalbum ”Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst. Del ett: De första åren” (puh – lång titel!). De rena seriesidorna blandas med illustrerade textsidor, något jag har väldigt svårt för i vanliga fall, men här funkar det faktiskt fint. Även gamla tidningsurklipp och foton används.

Jag gillar att Arnroth kan växla så sömnlöst snabbt mellan drastisk och allvarlig. Å ena sidan skildra vad som fick honom att som ung sökare lockas in i den nystartade trosrörelsen Livets ord. Å andra sidan distanserat skratta åt orimligheter. Bägge bitarna får plats och blir starka. Teckningsstilen är härligt balanserad mellan detaljer och stiliserat avbildande, med en känsla av fart och fläkt som lättar upp stämningen. Och omslaget…!

Men, det är väldigt irriterande att inte kunna läsa fortsättningen, här får vi precis bara nosa på Arnroths tio orimliga år som frälst och som Ulf Ekmans högra hand – eller som baksidestexten formulerar det: ”Jag var för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Hitler.”

Hoppas att nästa del kommer snart. Annars blir jag purken.

Tack till Galago för friex!

livetsord-omslag

Bra länksamling: Bibblan guidar

Jag känner väl till ”Bibblan svarar”, men hade helt missat ”Bibblan guidar”. Här finns massvis av bra länkar till kataloger, uppslagsverk och tjänster inom olika ämnen. Jag har sparat den som bokmärke och hoppas komma ihåg den nästa gång jag behöver hitta bra sidor att söka på – jag är hopplöst dålig på att använda mina bokmärken, men det är en helt annan historia…

bibblan_guidar

Fin småbarnsbok om delaktighet

”Vi tvättar bilen”, med text av Sarah Vegna och bild av Astrid Tolke, är en småbarnsbok som känns fin och ljus i såväl text som illustrationer. Meningarna är oftast två till tre ord långa, ibland hela fyra. Huvudpersonen är ett litet barn som tillsammans med sina mammor och en grå katt tvättar familjens bil. Barnet är delaktigt i tvätten – och i att busa med vattenslangen…

Men, min sambo påpekar att det inte är självklart att en kan tvätta sin bil på uppfarten utan det kan behöva göras på t.ex. en mack. Så kolla upp det innan ni omsätter boken i praktiken 🙂

Tack till Olika förlag för friex!

vi_tvattar_bilenvi-tvattar-bilen