…är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden ”Det finns en dold poesi i sjukrummet”. I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns ”töckenartade nebulosor”. ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.
Helt formfulländat är det inte – t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna – men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest – allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.
Allra starkast kommer jag att minnas en rad: ”Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen.” I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar – fantasin fyller tystnaden.
Betyg: 7/10