"Scener ur ett äktenskapornas planet" av Kalle Mattsson

För ett par år sedan kom ”Robocoprah Winfrey”, Kalle Mattsons första bok med hans sammanblandningar av kända personers namn och ansikten. Den var småkul – i sina bästa stunder. Däremellan kändes den helt meningslös.

Sedan dess har jag sett bilder av Mattsson som jag tyckt bättre om, till exempel just ”Scener ur ett äktenskapsornas planet” och ”Ayn Randers Borg”. Och visst håller den nya boken, med namnet ”Scener ur ett äktenskapornas planet”, högre klass. Ansiktsbilderna är ofta lite mer crazy och därmed även roligare. Filmaffischerna är också ett roligt nytillskott.

Men många av ansiktsbilderna faller platt – vissa för att jag inte ens känner igen personerna, andra för att jag inte tycker att det blir så roligt. Jag kan ju konceptet, så det krävs något mer än två sammansmälta namn och ett ansiktscollage för att framkalla fniss.

Främst förstår jag inte riktigt idén med att presentera den här sortens seriekonst-ish i bokform. Den gör sig betydligt bättre som viralt fenomen, eller som följetong i en tidskrift. När alla bilderna ska samsas tar de ut varandra. Läsningen tar inte lång tid och att återvända till boken igen känns inte som någon särdeles lockande idé.

Det här är snarare en bok att kasta fram på fester. Om alla som bläddrar är lite lagom uttråkade och halvberusade kan den säkert roa ett sällskap i upp till tjugo minuter.

Tack till Galago för friex!

"Oväder" av Tuvalisa Rangström & Clara Dackenberg

 

Tuvalisa Rangström debuterar som bilderboksförfattare i och med ”Oväder”, som är illustratören Clara Dackenbergs andra bilderbok. Illustrationerna är också den största behållningen med boken – konstnärliga, uttrycksfulla, detaljerade och med en känsla av såväl fart som fläkt. Huvudpersonen Tussen, liksom bokens andra personer, framstår som olika små knytt, mer eller mindre lika katter, björnar eller människor.

Tussens vante blåser bort, vilket gör Tussen arg. Hen klättrar upp i himlen på en stege och börjar bråka med ovädersmolnen, men träffas av blixten och slungas till en gigantisk hittegodsavdelning. Till slut kan Tussen gå därifrån med sin vante – men strax utanför dörren dyker det upp andra som fryser. Eftersom ”Tussen vet hur det känns” lånas vanten direkt ut och på sista bilden vinkar Tussen hejdå till ett litet knytt som krupit ner i vanten. Sensmoralen står på baksidan: ”Ibland måste man själv blåsa bort för att hitta det som är försvunnet.”

Den språkliga nivån växlar: från inledande ”Småsnår skälver. Morrhår darrar” till fraser som kastas runt av vinden, till exempel ”Ta in utemöblerna!” Här finns också onomatopoetiska drag, som när ovädret ylar ”Moouuuiii!!!” – ovädret är förresten ett moln med ansiktsdrag. Och rena fantasiord: ”Hupp foff? Nipp nipp! Nån har lapprat min foff!”

Jag kan inte bedöma hur ett barn hanterar språknivån och dess olika lager, men å andra sidan är jag övertygad om att barn inte har samma behov som vuxna av att behöva förstå precis allt – och en högläsare som gör ett ordentligt jobb kan ladda den här texten med mycket spänning, eftersom den med sina olika röster inbjuder till innovationer. Tack vare sin komplexitet tror jag att ”Oväder” kan bli betydligt bättre läsning än många mer endimensionella böcker.

Tack till Mirando för friex!

Omslag_Ovader_web

Lisa Ewald – "Måste carpa"

maste-carpa

Lisa Ewald debuterade i bokform 2013, med seriealbumet ”Allt kommer bli bra”. Nu kommer uppföljaren, ”Måste carpa”. Medan ”Allt kommer bli bra” var väldigt konstnärlig rör sig ”Måste carpa” mer mot stripp-formatet. Här finns ett antal olika slags serier: bildsatta chakra-meditationer, avlånga skissblockssidor med ett porträtt och taglines, parodier på Lisa och Sluggo, collage med Barbie-bilder, med mera. Dessutom finns längre serieberättelser, ibland i samarbete med Hanna Stenman.

Samtidigt som vi bjuds på en stor bredd är den röda tråden tydlig. Det handlar om självhjälpsretorik och utseendehets, men inte med fokus på negativa känslor, utan peppigt på ett samtidigt helt icke-peppigt sett. Det kan handla om fraser som ”Vad fan spelar det för roll med en slimmad kropp, jag vill ha en strimma hopp” eller ”Dålig hy, orka bry”.

Ett härligt, snyggt, arty och helt hejdlöst rolig seriealbum. Ewald var stark redan i debuten, men betydligt starkare här. ”Måste carpa” är ett uppfriskande vitamintillskott som jag med glädje ordinerar till alla som någonsin brytt sig om sitt utseende, haft svårt för att ta till dig käcka fraser som ”Carpe diem!” eller känt hopplöshet över samtiden.

Tack till Galago för friex!

Thomas Arnroths "Livets ord"

Thomas Arnroth är journalist, men också riktigt bra på att rita serier, vilket han visar i sitt debutalbum ”Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst. Del ett: De första åren” (puh – lång titel!). De rena seriesidorna blandas med illustrerade textsidor, något jag har väldigt svårt för i vanliga fall, men här funkar det faktiskt fint. Även gamla tidningsurklipp och foton används.

Jag gillar att Arnroth kan växla så sömnlöst snabbt mellan drastisk och allvarlig. Å ena sidan skildra vad som fick honom att som ung sökare lockas in i den nystartade trosrörelsen Livets ord. Å andra sidan distanserat skratta åt orimligheter. Bägge bitarna får plats och blir starka. Teckningsstilen är härligt balanserad mellan detaljer och stiliserat avbildande, med en känsla av fart och fläkt som lättar upp stämningen. Och omslaget…!

Men, det är väldigt irriterande att inte kunna läsa fortsättningen, här får vi precis bara nosa på Arnroths tio orimliga år som frälst och som Ulf Ekmans högra hand – eller som baksidestexten formulerar det: ”Jag var för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Hitler.”

Hoppas att nästa del kommer snart. Annars blir jag purken.

Tack till Galago för friex!

livetsord-omslag

Fin småbarnsbok om delaktighet

”Vi tvättar bilen”, med text av Sarah Vegna och bild av Astrid Tolke, är en småbarnsbok som känns fin och ljus i såväl text som illustrationer. Meningarna är oftast två till tre ord långa, ibland hela fyra. Huvudpersonen är ett litet barn som tillsammans med sina mammor och en grå katt tvättar familjens bil. Barnet är delaktigt i tvätten – och i att busa med vattenslangen…

Men, min sambo påpekar att det inte är självklart att en kan tvätta sin bil på uppfarten utan det kan behöva göras på t.ex. en mack. Så kolla upp det innan ni omsätter boken i praktiken 🙂

Tack till Olika förlag för friex!

vi_tvattar_bilenvi-tvattar-bilen

Agnes Lidbeck – "Finna sig"

154545_13075327_o_1

Jag blev nyfiken på den här boken när jag läste och hörde intervjuer med författaren, så jag läste den ganska omgående som e-bok. I centrum står Anna, en kvinna med odefinierat yrke. Boken börjar med att hon får barn och skildrar hennes känslor för barnen, som inte är i enlighet med vad som förväntas av henne. Pappan, Jens, är helt perfekt – men Anna vill bara att han ska slå henne, så att hon får en ursäkt att lämna honom.

Efter en första del som skildrar barnens uppväxt och relationens knakande i fogarna, kommer en andra del där Anna blir älskarinna åt en författare, och en tredje där hon vårdar denne författare som fått obotlig cancer. Det genomgående temat är kvinnlig passivitet och i stycken med kursiv stil kommenteras Anna på ett nästan akademiskt sätt. Berättaren har ett tydligt utifrånperspektiv och tematiken är lite väl tydlig, men språket är oftast på topp med fina formuleringar och jag slukar berättelsen i ett nafs. Så jag tror definitivt att Agnes Lidbeck är en lovande framtida författare som kan uträtta storverk – och ”Finna sig” är helt klart läsvärd!

Lite skärmdumpscitat:

agnes_lidbeck-finna_sig1

 

agnes_lidbeck-finna_sig2

 

agnes_lidbeck-finna_sig3

 

agnes_lidbeck-finna_sig4

 

"Snygg fint, Therese!" av Anja Gatu

therese2_3d.png

Förra sommaren skrev jag om Anja Gatus bok ”Värsta målet, Krille!”, en av böckerna i serien om Krille, inspirerad av fotbollsspelaren Kosovare Asllani. En annan serie som Anja Gatu skriver på samma tema handlar om Therese och är inspirerad av en annan svensk fotbollsspelare, Therese Sjögren.

Jag har nu läst ”Snygg fint, Therese!” som också är en förhållandevis lättläst kapitelbok. Den har korta kapitel där meningarna aldrig löper över till nästa sida och är rikligt illustrerad av Maria Borgelöv. (Och ”fint” i titeln är alltså en fotbollsterm – min sambo såg boken och förstod inte varför både ordet snygg och fin användes, dessutom med så konstig böjning…)

Själva handlingen kretsar kring Thereses flytt från Harlösa till Veberöd, som innebär att hon måste byta fotbollslag. Precis innan flytten har hennes förra lag förlorat stort mot Torn, som hon nu får chans att göra revansch mot. Det nya laget har en proffsig tränare som peppar Therese att inte bara passa vidare, utan också ta målet själv. Och, sist men inte minst: i en avgörande stund får Therese användning för den fint hon sett Marta använda och övat in under sommaren.

Therese spelar i ett blandat lag, könsmässigt. Många av karaktärerna har namn som tyder på olika bakgrunder och de är tecknade med en variation av hudfärger. Flytten beror på att Thereses föräldrar har skilt sig och mamman har gått från ett olikkönat till ett samkönat förhållande, men det är ingenting som berättelsen dröjer vid.

Boken är humoristisk, lättsam men också medryckande. Själva sporten står för spänningen, men är en integrerad del av vardagen, vilket gör Anja Gatus böcker till väldigt bra läsintroduktion för fotbollsintresserade. Den första boken om Therese heter ”Rött kort, Therese!”, men det går också bra att läsa denna andra del fristående.

Tack till Olika förlag för fri-ex!

therese_1_rott_kort_therese_3d-1.png

Titta skogen

Titta skogen! (inbunden)

”Titta skogen”, med text av Åsa Mendel-Hartvig och bild av Maija Hurme, är en mossmjukt illustrerade småbarnsbok om föräldraskap och skogspromenad. De enkla orden handlar om närhet och natur: ”Lyssna humlan”, ”Titta myran”, ”Pussa pappa”.

I samma serie finns också ”Titta havet”, ”Titta parken”, ”Titta natten”.

Tack till Olika förlag för friexemplar.

"Markusversionen" av Péter Esterházy

16908947_1827553543996700_2097521448791834624_n

Jag hade inte läst Péter Esterházy förut, men ”Markusversionen” var en väldigt annorlunda läsupplevelse!

Boken handlar om en familj i kommunismens Ungern, där den ene brodern betraktar och berättar men inte talar utan tros vara dövstum, medan den andre skriver sin egen version av Markusevangeliet.

En speciell berättelse, som också är speciellt berättad och som därför inte riktigt liknar något annat.

Esterházy är mest känd för ”Harmonia Caelestis” från 2000, som också har en sorglig uppföljare: ”Rättad utgåva”, skriven efter att författaren fått veta att hans pappa angav närstående – även honom själv – till säkerhetspolisen.

Tranströmer – "I arbetets utkanter"

I arbetets utkanter

Jag har stött på ”I arbetets utkanter”, av och med Tomas i Tranströmer, många gånger. I nätbokhandeln har jag hoppat över den under bokrean, men när jag stod i en fysisk bokhandel och hade den framför mig kunde jag inte gå hem utan den. Andra bokreaböcker från i år samlar damm ännu. Den här, däremot, blev snabbt genomslukad – och uppskattad.

För det är en rik och diger bok som Magnus Halldin har satt ihop tillsammans med Tranströmer, utifrån material från hans skafferi och andra källor, innan han gick bort. Volymen är fylld med vackra bilder, och så förstås texter om och av Tranströmer. Opublicerade dikter – och utkast till sedan publicerade dikter, så att det går att följa diktens tillkomst.

Ett poetporträtt med flera bottnar, som ger en verkligt fördjupad bild av människan och diktaren Tranströmer.