Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen ”Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, ”blue”, känslostämning. Men också om vilse, ”lost”, både i betydelsen ”förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.
Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:
”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”
”I min familj har saker en förmåga att försvinna.”
”Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”
”En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”
”Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”
Och en avslutande mening:
”Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”
”Gå vilse. En fälthandbok” heter i original ”A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.
På svenska finns även ”Det avlägset nära” och ”Män förklarar saker för mig”.
Moa-Lina Olbers Croalls ”I mitt namn – En bok om att vara trans” är obligatorisk i varje bibliotek, skola och lärarrastrum – samt på varje ungdomsmottagning och överallt annars där den kan nå unga eller vuxna. Helst borde Teskedsorden dela ut den.Boken baseras på många intervjuer med transpersoner i olika åldrar och situationer. Dessutom finns ordlista, flera faktaavsnitt ur olika vinklar, boktips, filmtips och snygga illustrationer av Hanna Gustavsson.Väldigt härligt skriven – helt korrekt utan att det verkar en gnutta ansträngt. Bara självklart. Många korta texter genomsyrade av en enkel, klar stil utan något krångel i sikte.Trodde typ aldrig att den här dagen skulle komma, alltså en matig transfaktabok som jag av hela mitt hjärta kan rekommendera till alla och envar 🙂
Jag blir bara mer och mer förtjust i essägenren ju fler essäer jag läser. Jhumpa Lahiri skriver i ”Med andra ord” kort, klart och kraftfullt om språk, exil och identitet, utifrån att hon som etablerad amerikansk författare blir besatt av italienskan – och börjar om med sitt skrivande på ett språk hon nyss lärt sig.
