En stark och läskigt vältecknad serieroman om hur livet kan bli. Ens bästa vän bara dör, fast han är ung och frisk. Mitt i sorgeprocessen och alla minnen slutar ens efterlängtade graviditeter i ömsom utomkvedshavandeskap, ömsom missfall.
På slutet grinar jag hejdlöst. För att det är så sorgligt och sedan ändå blir så fint. Agazzi håller mitt hjärta i näven – och kramar tårarna ur det.
Syster förlag har efter några få böcker etablerat sig som en av de mest intressanta svenska serieförlagen. Kul!
Den här matiga serieromanen har jag vistats i ett tag nu – och haft en oerhört spännande läsresa. Julie Birmant och Clément Oubrerie berättar om Pablo Picasso via en av kvinnorna han målade (hundratals gånger), älskade och lämnade: Fernande.
Berättelsen börjar med Fernande, som nu är gammal och inte ihågkommen av någon alls. Hon minns sin ungdom – bortgift vid sjutton års ålder för att hon var gravid, ett hemskt äktenskap fullt av övergrepp. När hon rymmer och blir modell i Montmartre är det en enorm frihet, hur fattig hon än är.
Hon möter Picasso och de tillbringar flera år tillsammans, om än ogifta. Picasso är ung, lovande och med instabil konflikt. Han befinner sig i ständigt konflikt med Matisse men hittar också vänner, bland annat Gertrude Stein och Alice Toklas (scenen där Gertrude säger ”Toklas, I love you!” <3), målar och når till sist fram till sitt alltmer kubistiska uttryck. Någonstans längs vägen uppstår en klyfta mellan honom och Fernande, som ingen av dem klarar av att överbygga.
Oerhört väl tecknad och berättad! Rekommenderas för alla som gillar Picasso och/eller serier 🙂
En ganska bortglömd bok från 1995: Michael Cunninghams ”Kött och blod”.
Helt klart hans allra bästa bok och min härligaste läsupplevelse på väldigt länge.
Hundra år, 1935-2035. Tre generationer amerikaner. Föräldrar, barn, barnbarn. Helt olika liv och val. Homo, trans och hetero. Ändå – att de inte slipper ifrån varandra. Alltid kommer att vara besläktade. Och försöker göra något av det.
Oerhört glad över att jag grävde fram den!
Snyggare omslag:
Vad händer med vår bräckliga tolerans när världen står i brand? Överlever vår känsla för andras människovärde den rädsla och misstänksamhet som ett världskrig innebär?
Julie Otsukas senaste bok, ”The Buddha in the Attic”, skildrar i vi-form ett kollektiv av japanska kvinnor. Hennes debutbok ”When the Emperor was Divine” har istället ett koncentrerat fokus, där några få individer lodas på djupet och många scener utarbetas in i minsta detalj. Olika kapitel kretsar särskilt kring någon av medlemmarna i den familj som skildras, samtidigt som de övriga alltid finns med i bilden, som aktörer eller som saknad, minnen, skuggor.
Detta grepp ger upphov till en hel annan berättelse än när Otsuka i ”The Buddha in the Attic” ger oss en mening per person och låter oss få uppleva en hel tid, en stor mängd människor. Samtidigt är det i stort sett samme ämne som skildras, även om det hanteras med annan berättarteknik. I båda böckerna belyser Otsuka hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget – och det är verkligen ingen vacker historia. Med tanke på hur osynliga dessa berättelser hittills har varit är det definitivt på tiden att de kommer upp i ljuset och blir omtalade.
När ”The Emperor was Divine” tar sin början är pappan i familjen redan internerad. Samma dag som bomberna föll över Pearl Harbor blev han hämtad, utan att få klä om till annat morgonrock och tofflor. Han fick ta med sig en tandborste – inget mer. Som alla japaner misstänktes han för förräderi. Nu har det blivit resten av familjens tur att ryckas upp ur sin bekanta värld. Den lilla normalitet de har lyckats upprätthålla, trots pappans frånvaro och en växande fientlighet, krossas av ett plakat som kungör att de på ett visst datum måste infinna sig för tranport till annan ort. Mamman gör alla förberedelser som tänkas kan, inklusive att döda hunden. Därefter får mamma, son och dotter åka tåg ut i Utahs brännheta öken. I tre år ska baracker utan någon form av hemtrevnad vara det enda hem de har. En kollektiv bestraffning drabbar alla som anses ha fel rötter.
”The Buddha in the Attic” slutar med att japanerna lämnar orten och ingen vet vad som händer med dem – en ovisshet som visar på det faktum att ingen visste om japanerna, som varit grannar och vänner, ens var i livet under den tid då de måste visas i läger. Här får vi däremot en bild av den långsamma, smärtsamma återanpassningen efter krigets slut. Ingenting kan bli som förut, eftersom alla är ärrade av vad som har skett. Hur kan en människa känns sig hemma i samhället efter att en gång ha pekats ut som ovälkommen?
Är det något som Otsuka sätter fokus på så är det just hur människor som har ”assimilerats”, blivit en del av ett annat land än sitt hemland eller fötts av föräldrar med rötter i en annan världsdel, inte ses som fullvärdiga medborgare. Inte i vardagen, när de inte ens kan äta på vilken restaurang som helst, för att bara vissa går med på att servera japaner. Definitivt inte när kriget är ett faktum och de kan förknippas med fienden. Då blir etniciteten, som aldrig har varit oviktig, det enda som spelar någon roll.
Det här är en hemsk berättelse, full av detaljer att förfäras över. Det märks att Otsuka har tagit del av många berättelser, men gjort dem till sin egen. I denna täta kortroman samspelar språkkänsla med berättarpatos. Efter två särpräglade och viktiga böcker från en vässad författare ser jag definitivt fram emot Otsukas nästa bok – vare sig den dröjer kvar i samma ämnessfär eller utforskar andra horisonter.
Är det bara jag som hittar en melodi i titeln till Gunnar Ardelius debut? Hela dagen har jag gått runt och nynnat som om det vore en popsång jag fått på hjärnan.
En annorlunda ungdomsbok. 120 sidor, men sällan särskilt mycket text på sidorna. Ingen intrig, bara spridda scener ur ett förhållande. Två blir ihop. Två älskar varandra över allt annat. Kärleksschlagern börjar skorra. Två gör slut. Det är sött på ett icke-sliskigt sätt. Det är sorgset, mot slutet. Fint är ett ord som jag försöker undvika, men här är mest av allt just: fint.
Helt enkelt: Hjärtevärmande. Pluspoäng utdelas för fnitterväckande, nyskapande metaforer.
”Kom hit jag måste kontrollera en sak.” Hon sträcker ut armarna mot honom. ”Jag ska räkna alla dina leverfläckar och skriva upp resultatet i min blåa bok. Jag räknar dem varje dag fortsättningsvis, det kan vi väl vara överens om?”
Mirja Unge – Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt – som måste vara allt annat än obearbetat – känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!
Nikolaj Gogol – Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse – jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.
Guy de Maupassant – Rosalie Prudent
En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn – men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse.
Anton Tjechov – Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.
Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.
När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, ”Professorn”, låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.
I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling – att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.
Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.
Kerstin Norborgs Missed abortion innehåller 14 noveller. De är alla väldigt stämningsfulla och poetiskt skrivna. På något sätt ”typiskt nordiskt”: luftigt, ljust, som björkträ och svensk juni. Döden och graviditet är vanliga teman. Det är oftast välskrivet, det är såpass fängslande att jag läst om boken tre gånger. Tre av novellerna är riktigt bra, men många har jag i efterhand inget minne av alls. Jag kan inte sluta tänka att det kanske är för fint och tillrättalagt. Att det råder brist på friktion, brist på det som inte passar in.
Någon liknande hade jag väntat mig av Cecilia Davidssons Utan pengar, utan bikini. Men dessa tolv noveller är alltid obehagliga och ologiska. Här gnager det och skaver och jag är alltifrån irriterad till skräckslagen. Även om helhetsintrycket inte alls är fulländat så känner jag mig fortfarande häpen, stum av beundran. Den inledande novellen heter passande nog Första snön och handlar om en förälder som inte orkar med sitt ansvar. Bättre kan det inte bli, inte ett onödigt ord, här har Davidsson full kontroll och håller mig i ett järngrepp. Även så i titelnovellen Utan pengar, utan bikini. Det påminner om fotografer som lyckas göra sina bilder smutsiga genom att använda en rå blixt och sträva bort från perfektionen.
Davidsson och Norborg är varandras raka motsatser. Om Norborg skrev en novellsamling till skulle jag absolut läsa den, men aldrig med samma känslor som när jag nu girigt längtar efter att låna Cecilia Davidssons Vänta på vind och En av dessa nätter.
Jag såg Bernard Noël på Göteborgs poesifestival 2007 och det har bitit sig in. Etsat sig fast.
