En speciell bok! Inte just för intersex-temat, utan för att jag verkligen slukade den och inte brydde mig om bristerna.
Jag hade helt fel förväntningar på den här boken, men den var ganska så underhållande. Slutet, däremot – slutet…
Recension av ”Den sista kvinnan”
En riktigt rolig recension. Att skriva, alltså! Och en viktig bok som breddar bilden av Tove Janssons författarskap.
”The Gaysi Zine #4” är mer än ett zine – det är en tjock antologi i häftad bokform med olika indiska serieskapare som utifrån olika vinklar skildrar HBTQ-liv.
Inspirationen till serien är alltifrån samtida till mytisk. Seriestilarna växlar mellan det detaljerade, snabbt linjerade och det inte särskilt serieaktiga, utan snarare rent illustrerande.
Resultatet är spretigt, både i tema och kvalitet, men definitivt intressant för alla serieälskare och/eller HBTQ-litteraturnördar.
Jag har haft så kallat mycket på sistone och därför inte hunnit med en massa av allt det som sätter guldkant på tillvaron. Till exempel alla spännande poddar, som bara blir fler och fler.
Nu försöker jag komma ikapp och började med Sara Abdollahis Hysteria, en relativt ny podd som med avstamp i Karin Johannissons verk diskuterar skapande med inbjudna kvinnor verksamma inom olika konstformer.
Hittills har jag hunnit lyssna på avsnittet där Abdollahi talar med författaren Malin Nord, men jag hoppas och tror att resten är lika fantastiska!
Fick nyss en skräckupplevelse när jag kom att tänka på Erin Blixs dikt till Klara Johanson, men inte hittade den någonstans. Inte på nätet, inte i min dator. Till slut, efter många olika sökord, hittade jag den på en arkiverad sida för att hemsidan den funnits på inte längre fanns kvar. Nu publicerar jag den här, för att snabbt kunna hitta den:
Flyg du min dröm, flyg öfver frusna slätter,
flyg öfver vinterskogars döda trän.
Sväfva mot fjärran i stjärnförgyllda nätter,
stanna ej, sväfva ständigt högre hän!
Brinn, du min längtan, som en evig låga,
brinn i ett mörker der allting synes släckt!
Längta beständigt är att lefva, våga,
eld som slår upp, fast aska glöder täckt.
Se, för den som aldrig ett mål har hunnit,
aldrig hvilat slappnad vid uppnådd strand,
finns ingen död, för den heta eld som brunnit,
finns intet mått för hans längtans blåa land.
Erin Blix (1860–1923) är idag mest ihågkommen för sin olyckliga kärlek till Klara Johanson – och knappt ens för den. Jag har tidigare instagrammat ur Greger Emans eminenta bok ”Nya himlar över ny jord. Klara Johanson, Lydia Wahlström och den feministiska vänskapskärleken”, slutorden i ett av Erins desperata kärleksbrev:
När jag sökte hittade jag också den här annonsen, i ett digitaliserat nummer av ”Idun” från 1905:
Erin, du var säkert skitjobbig, men jag <3 dig!
Hälsar Tekoppen
Jag blev nyfiken på den här boken när jag läste och hörde intervjuer med författaren, så jag läste den ganska omgående som e-bok. I centrum står Anna, en kvinna med odefinierat yrke. Boken börjar med att hon får barn och skildrar hennes känslor för barnen, som inte är i enlighet med vad som förväntas av henne. Pappan, Jens, är helt perfekt – men Anna vill bara att han ska slå henne, så att hon får en ursäkt att lämna honom.
Efter en första del som skildrar barnens uppväxt och relationens knakande i fogarna, kommer en andra del där Anna blir älskarinna åt en författare, och en tredje där hon vårdar denne författare som fått obotlig cancer. Det genomgående temat är kvinnlig passivitet och i stycken med kursiv stil kommenteras Anna på ett nästan akademiskt sätt. Berättaren har ett tydligt utifrånperspektiv och tematiken är lite väl tydlig, men språket är oftast på topp med fina formuleringar och jag slukar berättelsen i ett nafs. Så jag tror definitivt att Agnes Lidbeck är en lovande framtida författare som kan uträtta storverk – och ”Finna sig” är helt klart läsvärd!
Lite skärmdumpscitat:
Förra sommaren skrev jag om Anja Gatus bok ”Värsta målet, Kosse!”, en av böckerna i serien om Kosse, inspirerad av fotbollsspelaren Kosovare Asllani. En annan serie som Anja Gatu skriver på samma tema handlar om Therese och är inspirerad av en annan svensk fotbollsspelare, Therese Sjögren.
Jag har nu läst ”Snygg fint, Therese!” som också är en förhållandevis lättläst kapitelbok. Den har korta kapitel där meningarna aldrig löper över till nästa sida och är rikligt illustrerad av Maria Borgelöv. (Och ”fint” i titeln är alltså en fotbollsterm – min sambo såg boken och förstod inte varför både ordet snygg och fin användes, dessutom med så konstig böjning…)
Själva handlingen kretsar kring Thereses flytt från Harlösa till Veberöd, som innebär att hon måste byta fotbollslag. Precis innan flytten har hennes förra lag förlorat stort mot Torn, som hon nu får chans att göra revansch mot. Det nya laget har en proffsig tränare som peppar Therese att inte bara passa vidare, utan också ta målet själv. Och, sist men inte minst: i en avgörande stund får Therese användning för den fint hon sett Marta använda och övat in under sommaren.
Therese spelar i ett blandat lag, könsmässigt. Många av karaktärerna har namn som tyder på olika bakgrunder och de är tecknade med en variation av hudfärger. Flytten beror på att Thereses föräldrar har skilt sig och mamman har gått från ett olikkönat till ett samkönat förhållande, men det är ingenting som berättelsen dröjer vid.
Boken är humoristisk, lättsam men också medryckande. Själva sporten står för spänningen, men är en integrerad del av vardagen, vilket gör Anja Gatus böcker till väldigt bra läsintroduktion för fotbollsintresserade. Den första boken om Therese heter ”Rött kort, Therese!”, men det går också bra att läsa denna andra del fristående.
Tack till Olika förlag för fri-ex!
Till minne av Else, 1943-2017
Den sjunde november dog Leonard Cohen. Samma dag fikade jag med min moster, som varit ett fan av Cohen sedan innan jag föddes, och diskuterade hans senaste skiva. Jag frågade vad ”hineini” betyder, ordet som kören sjunger i ”You Want It Darker”. Else kunde flytande hebreiska och behövde inte tänka efter många sekunder. Det betyder ”Jag är här.”
Jag valde versen i Elses dödsannons. Det blev: ”Hineini, hineini. I’m ready my lord.” För att Cohens död blev ett sätt för Else att förstå att hon var själv var sjuk och snart skulle dö. Och för att hon uttryckte så tydligt att hon var både färdig med och nöjd med sitt sjuttiotre år låna liv. Hon skulle ha fyllt sjuttiofyra år i juli.
*
När jag växte upp hade jag en enda släkting i Stockholm: Else. Hon var den som satt barnvakt, som ryckte in när det behövdes, även när jag blev äldre. Hon fanns alltid där, hon ställde alltid upp. Eftersom hon inte hade egna barn blev jag det barn hon gav massor av sin tid och berättade för om sitt liv.
Som liten hade jag hebreiska bilderböcker, där jag inte förstod texten men gillade bilderna. När jag var större köpte hon alltid med sig presenter från sina årliga besök i Israel, där hon bott i elva år. Örtteet Luisa. Lea Goldbergs dikter. Etgar Kerets noveller.
När jag flyttade hemifrån och inte längre kunde gå ut med mina föräldrars hund, Diva, blev det Else som rastade Diva varje dag. Hon gick all in för att vara hundvakt. Badade, borstade, gosade, satt bredvid och läste, bakade födelsedagstårtor av hönsfärs och rivna morötter.
Else var en väldigt hängiven människa. Hon bakade och lagade mat för att kunna bjuda andra. Hon virkade åt diverse barn i bekantskapskretsen.
*
”You want it darker” kommer alltid att vara en låt som hjälper att mig minnas Else. Liksom ”Farewell Angelina” med Joan Baez, som hon gav till mig på en skiva när jag var tonåring.
Shut the eyes of the dead
not to embarrass anyone
Farewell Angelina
The sky is embarrassed
and I must be gone
*
Mindre än en månad efter att Cohen hade gått vidare tappade Else talförmågan på ett barnkalas och fick åka därifrån i ambulans. På sjukhuset hittade de tumörer i lungorna, i hjärnan, på skelettet.
Sedan blev det sämre dag för dag. Fyra månader är ingenting för en sjuttiotreåring som innan dess inte tagit en enda medicin och hundpromenerat minst en timme per dag.
Sin sista tid fick Else tillbringa på en alldeles fantastisk palliativ avdelning på Stockholms sjukhem. Efter det att läkaren kallat dit alla anhöriga och sagt att det var ungefär tolv timmar kvar, höll Elses hjärta ut i ganska exakt en vecka, varav hon var bortom medvetande de sista fem dagarna och smärtfri mesta tiden.
Hon dog torsdagen sjätte april och begravdes i måndags, den tionde april.
*
Jag är tacksam för allt jag lärt mig av Else, både innan och efter hennes sjukdomsbesked. För att jag fick vara där för henne, som hon alltid varit där för mig.
Nu är världen en unik person tommare.
”Titta skogen”, med text av Åsa Mendel-Hartvig och bild av Maija Hurme, är en mossmjukt illustrerade småbarnsbok om föräldraskap och skogspromenad. De enkla orden handlar om närhet och natur: ”Lyssna humlan”, ”Titta myran”, ”Pussa pappa”.
I samma serie finns också ”Titta havet”, ”Titta parken”, ”Titta natten”.
Tack till Olika förlag för friexemplar.
För lite mer än ett år sedan befann jag mig i Bryssel. Sista kvällen på min vistelse i denna märkliga stad gick jag vilse i en av dess nergångna förorter. På natten. Utan karta eller internetuppkoppling. Det var bitvis svårt att komma fram, för att kylskåp och annat skräp blockerade trottoarerna. Jag kände mig ändå helt trygg i att jag skulle hitta tillbaka till mitt hotell oskadd – och det gjorde jag, till sist.
Dagen efter skulle jag ha rest tillbaka, men på grund av bombdådet mot flygplatsen kom jag ingenstans. Plötsligt var jag – och alla andra – skräckslagna och bundna vid nyhetsflödet. Inget var som vanligt, men det dröjde ändå inte länge innan pensionärerna trotsade utegångsförbudet och fyllde parkerna för att njuta av vårsolen. Jag satt instängd med avskurna flyktvägar och fick till slut ta mig till Tyskland för att kunna flyga hem. Konstrasten mot den tillitsfyllda nattvilsenheten var stor. Och på flygplatsen i Düsseldorf blev jag upprörd över att säkerhetskontrollen var så slapp. Längtade nästan tillbaka till militärerna som öppnade och genomsökte min resväska, när jag skulle ta tåget ut ur Belgien.
*
Igår var jag på väg hem från jobbet, men fastnade vid Slussen. Inga tunnelbanor eller pendeltåg gick och jag hade långt kvar att åka. Mitt i min paniska insikt om att jag inte skulle kunna ta mig hem, inte kunna söka skydd, kom en man fram och bad att få låna min telefon för att han hade slut på pengar.
Min första reaktion var att neka. Jag ville bevara allt batteri, jag visste inte hans motiv eller vem han var, tänkte att han kanske inte ville använda sin egen mobil för att inte kunna spåras, att det var något skumt samtal, eller att han bara skulle springa sin väg och lämna mig helt avskuren från alla kontaktvägar – men jag lånade ut min mobil, för är det någon gång jag måste lita på andra så är det när allt ställs på sin spets. Och vem vill inte ringa ett samtal i den situationen? Sedan pratade vi lite om vad som hänt och vart vi skulle ta vägen, vilka vägar som fanns att ta.
Jag vet inte hur det gick för honom. Själv fick jag sova hos en vän på Söder, så att jag slapp gå ända till Vällingby. Jag virrade omkring ett bra tag ändå, på så små och obefolkade gator som möjligt. Förbi automatgevärbeväpnade som höll vakt, under cirklade helikoptrar och hela tiden med blåljus som bakgrundsmusik. Hungrig och så stressad att jag inte mindes hur gatorna hängde ihop. Jag satte mig på ett café, som en minut senare stängde av säkerhetsskäl – men jag hade till slut någonstans att ta vägen, tack vare att jag kunde få kontakt med min bekantskapskrets på sociala medier.
Jag gläds åt all medmänsklighet som jag och andra mötte igår. Åt stämningen på gatorna – vilsen, drabbad och utsatt, men ändå med rum för samtal och lösningar.
