En alldeles lysande roman
”Indianlekar” kom ut 2015 och är Felicia Stenroths andra bok – debuten hette ”Bilder som inte angår mig”. ”Indianlekar” har inte bara en oerhört snygg framsida, den är också extremt välskriven från första till sista sidan – och mitt i sin språkliga perfektion märkligt spännande, i sin ganska stillastående beskrivning av två unga kvinnors sysslolösa sommar på landsbygden.
Ebbas liv är en halvdan flykt från pappan Frank, som hon hela tiden återkommer till när han behövs. Hennes kusin Edith har permission från någon form av behandlingshem och ska bo hos Frank över sommaren, men hänger mest med Ebba i en sunkig lägenhet lånad från pojkvännen Jonathan. Till skillnad från Ebba är Jonathan redan en del av det arbetsliv som består av bemanning, tunga lyft och ständigt jakt på inkomst.
Det här är en bok om att mata hästar, supa sig full, försöka skramla ihop pengar nog för att köpa mat, försumma en hund och vara vilsen i skarven mellan ungdom och vuxenvärld – men också om att befinna sig på klassamhällets obarmhärtigt solbelysta skuggsida.
En helt superb roman som jag är glad att jag fick anledning att läsa inför recension av Stenroths nyutkomna diktsamling.
Publicerad: 2015
Förlag: Norstedts
"Hetta" av Ian McEwan
I centrum för den här skruvade romanen står Michael Beard, en fysiker som inte gjort något av vikt sedan han vann Nobelpriset för ett par decennier sedan. När romanen börjar är han chef för ett forskningsinstitut inriktat på hållbar utveckling, men själv tror han inte ens på klimatförändringarna. Så händer ett antal dramatiska saker i hans privatliv – och plötsligt försöker han bli rik och erkänd som geni, genom ett revolutionerande sätt att tillverka solpaneler…
Det här är både fars, satir och tragedi. Beard är inte särskilt sympatisk, snarare patetisk och jobbig. Samtidigt är det omöjligt att följa honom i drygt trehundra sidor utan att lära känna honom på djupet, särskilt som McEwan – sin vana trogen – redovisar varje led i långa tankekedjor. Så när allt till slut går käpprätt utför är det smärtsamt för läsaren. (Till och med Beards självdestruktiva matvanor är en ren plåga, vilket säger något om inlevelsen!)
Baksidesbeskrivningen lät lite tråkig, men det här en av de McEwan-romaner som jag har gillat mest hittills (förutom den allra bästa än så länge – ”På Chesil Beach”). Jag lyssnade på Reine Brynolfssons ljudboksinläsning, som var helt perfekt.
Originaltitel: ”Solar”
Publicerad: 2010, både original och översättning
"Avd. för grubblerier" av Jenny Offill
Den här fragmentariska dagboken rymmer ett antal stjärnklara citat. Med många snabba växlingar och ologiska hopp får vi följa en författare som blir mamma och en relation som knakar. Offill skriver originellt, men det faktum att hon lägger mer energi på varje liten beståndsdel än på helheten och sambanden gör att berättelsen inte riktigt kommer fram. Jag har ärligt talat lite svårt att förstå varför den blivit så hyllad.
Publicerad: 2014 på engelska, 2016 på svenska
Originaltitel: ”Dept. of Speculation”
"Uppdrag Sweet Tooth" av Ian McEwan
.jpg/220px-Sweet_Tooth_(novel).jpg)
Jag fortsätter avnjuta McEwans böcker i hög fart. Efter ”Domaren”, ”Lördag”, ”På Chesil Beach” och ”Amsterdam” var det dags för ”Uppdrag Sweet Toth” som jag läste som eljudbok i Marie Richardssons uppläsning.
Det här är en fartfylld, spännande och rolig metaroman om Serena, som blir anställd på brittiska säkerhetstjänsten och får i uppdrag att erbjuda en skönlitterär författare två års försörjning för att han ska kunna satsa på sitt författarskap – och, förhoppningsvis, skriva böcker som säkerhetstjänsten gillar. Men två saker går fel direkt: Serena och Tom, författaren, inleder en relation. Och hans nya skrivprojekt är helt fel…
Serenas ångest inför att bli avslöjad löser McEwan på ett väldigt snyggt sätt. Och jag gillar att Toms noveller finns insprängda, som verk i verket.
Publicerad: 2012, både i original och översättning
Originaltitel: ”Sweet Tooth”
Yoko Tawadas essäer
Tawadas roman ”Det nakna ögat”, som om på svenska 2014, är en läsupplevelse jag sent ska glömma. Sedan dess har jag velat läsa essäsamlingen ”Talisman/Förvandlingar”, utgiven på Ariel förlag 2009 – särskilt som jag haft två vänner som påmint mig då och då om att jag borde läsa.
Nu har jag läst denna samling av essäer (Talisman) och föreläsningar (Essäer). Vissa av texterna i ”Talisman” är snarare litterärt högtstående noveller och väldigt häftiga. Andra är något torrare. Men jag fascineras av Tawadas poetiska sätt att närma sig essägenren – och det nästan etnologiska sätt hon utforskar det tyska samhället. Hon flyttade till Tyskland 1982 och började plötsligt fundera över rösters betydelse. Samtidigt blev hon akut medveten om att hon aldrig förut hade lagt märke till hår- och ögonfärger.
Ett stort tema i essäerna är också de språkliga skillnaderna mellan tyska och japanska. Hur hon är van vid att läsa bilder som genast säger henne vad de föreställer, men skräms av instabiliteten i bokstäver som först vid en viss kombination säger någonting – det räcker att flytta, ta bort, lägga till enstaka tecken för att budskapet ska bli ett helt annat.
Vidden av det språkliga främlingskapet drabbade mig som starkast i en av föreläsningarna. Tawada beskriver en uppläsning av en text, där hon reflekterade över ord med två O i sig. Någon i publiken påpekar att hennes eget förnamn också innehåller två O och förstå då inser hon att hon aldrig har slutat tänka på sitt namn som två bilder. Att det för henne aldrig kommer att innehålla två O.
Publicerad: 2010 (på svenska)
Stockholm läser Bengt Martin
2017 års Stockholm läser-bok är ”Sodomsäpplet”, Bengt Martins moderna klassiker från 1968. Glädjande nog kommer den även i lättläst!
Jag föreläser på Farsta bibliotek den 29 mars om arvet efter ”Sodomsäpplet”. Det ordnas också en massa annat bra utifrån boken.
Jag läste Bengt Martin första gången när jag gick på gymnasiet. Som litteraturvetarstudent skrev jag min magisteruppsats om några av hans böcker – eller rättare sagt om hur han återberättar samma scener i flera olika böcker, och aldrig på riktigt samma sätt…
Martin är en klart underskattad poet, hans självbiografi är väldigt händelserik och hans romaner är alldeles för bortglömda, så jag är väldigt stolt över Stockholm läser som lyfter hans verk igen, fem år efter hans död.
Varför jag inte skriver på Twitter
Jo, jag vet att det finns massa bra saker på Twitter och jag var aktiv där en gång i tiden. Men hela plattformen typs ha kidnappats av troll. Och även folk som borde kunna kommunicera – och dit räknar jag, naivt nog, partiledare – sparkar istället under bältet, helt utan proportioner. Sedan blandar sig 100 personer till i och efter 1 minut har det spårat ur helt.
Alla former av samtalston tycks helt bortglömda. Liksom i detta fall den gyllene regeln att du inte måste, eller ens bör, bemöta alla som nämner dig om du är en offentlig person. Författare bör inte skriva argt till recensenter. Och partiledare bör inte anklaga författare som uttrycker en berättigad åsikt (som dessutom delas av massor av andra människor) för att göda hat.
