Tekoppens tankar

Blogg

Yoko Tawadas essäer

Tawadas roman ”Det nakna ögat”, som om på svenska 2014, är en läsupplevelse jag sent ska glömma. Sedan dess har jag velat läsa essäsamlingen ”Talisman/Förvandlingar”, utgiven på Ariel förlag 2009 – särskilt som jag haft två vänner som påmint mig då och då om att jag borde läsa.

Nu har jag läst denna samling av essäer (Talisman) och föreläsningar (Essäer). Vissa av texterna i ”Talisman” är snarare litterärt högtstående noveller och väldigt häftiga. Andra är något torrare. Men jag fascineras av Tawadas poetiska sätt att närma sig essägenren – och det nästan etnologiska sätt hon utforskar det tyska samhället. Hon flyttade till Tyskland 1982 och började plötsligt fundera över rösters betydelse. Samtidigt blev hon akut medveten om att hon aldrig förut hade lagt märke till hår- och ögonfärger.

Ett stort tema i essäerna är också de språkliga skillnaderna mellan tyska och japanska. Hur hon är van vid att läsa bilder som genast säger henne vad de föreställer, men skräms av instabiliteten i bokstäver som först vid en viss kombination säger någonting – det räcker att flytta, ta bort, lägga till enstaka tecken för att budskapet ska bli ett helt annat.

Vidden av det språkliga främlingskapet drabbade mig som starkast i en av föreläsningarna. Tawada beskriver en uppläsning av en text, där hon reflekterade över ord med två O i sig. Någon i publiken påpekar att hennes eget förnamn också innehåller två O och förstå då inser hon att hon aldrig har slutat tänka på sitt namn som två bilder. Att det för henne aldrig kommer att innehålla två O.

Publicerad: 2010 (på svenska)

Stockholm läser Bengt Martin

Sååå glad att Bengt Martins "Sodomsäpplet" blev årets bok i Stockholm läser - och att den kommer i lättläst!! #bengtmartin #stockholmläser #hbtqböcker #sodomsäpplet #lättläst

2017 års Stockholm läser-bok är ”Sodomsäpplet”, Bengt Martins moderna klassiker från 1968. Glädjande nog kommer den även i lättläst!

Jag föreläser på Farsta bibliotek den 29 mars om arvet efter ”Sodomsäpplet”. Det ordnas också en massa annat bra utifrån boken.

Jag läste Bengt Martin första gången när jag gick på gymnasiet. Som litteraturvetarstudent skrev jag min magisteruppsats om några av hans böcker – eller rättare sagt om hur han återberättar samma scener i flera olika böcker, och aldrig på riktigt samma sätt…

Martin är en klart underskattad poet, hans självbiografi är väldigt händelserik och hans romaner är alldeles för bortglömda, så jag är väldigt stolt över Stockholm läser som lyfter hans verk igen, fem år efter hans död.

Varför jag inte skriver på Twitter

Jo, jag vet att det finns massa bra saker på Twitter och jag var aktiv där en gång i tiden. Men hela plattformen typs ha kidnappats av troll. Och även folk som borde kunna kommunicera – och dit räknar jag, naivt nog, partiledare – sparkar istället under bältet, helt utan proportioner. Sedan blandar sig 100 personer till i och efter 1 minut har det spårat ur helt.

Alla former av samtalston tycks helt bortglömda. Liksom i detta fall den gyllene regeln att du inte måste, eller ens bör, bemöta alla som nämner dig om du är en offentlig person. Författare bör inte skriva argt till recensenter. Och partiledare bör inte anklaga författare som uttrycker en berättigad åsikt (som dessutom delas av massor av andra människor) för att göda hat.

gardell

Fullt upp!

Det är mycket nu, men mest på ett kul sätt! Jag byter arbetsplats i månadsskiftet februari/mars, så nu avslutar jag ett jobb jag haft i fem år för att testa ett annat. Spännande och läskigt, allt på en gång!

Dessutom försöker jag, som vanligt, skriva en bok. Fast den här gången är det en beställd bok, vilket gör att jag har lättare att få något gjort. Deadlines sporrar! Om inga stenar faller ner från himlen kommer den ut i höst på BTJ Förlag, en bok om böcker om skrivande. Oerhört meta, jag vet.

Dessutom har jag råkat hamna i juryn för Kulturhusets Internationella litteraturpris. Och så recenserar jag som vanligt en del, men några artiklar i övrigt blir det inte tid till. Och av förklarliga skäl blir det mest böcker om skrivande, juryböcker och rec.ex…

Ibland är det lugnt och skönt i min hörna hemma där jag skriver, ibland får jag hjälp av Ibid:

Skrivbordssolsken #skrivbord #mitthörnivärlden #vårenkommersnart

Skrivbordssällskap ❤ #katter #skrivande #skrivbord

Min husse bryr sig bara om sitt Worddokument 😿 #stackarskatt #katter #skrivande

Ibid hjälper mig att tyda min slarviga handstil #sekreterarkatt #katter #skrivande #läkarhandstil

Serieroman tar avstamp i Cora Sandel

@annelifurmark är alltid bra. Att hon blandar en serietolkning av Cora Sandels Alberte med en nutida berättelse om Barbro som reser till Tromsø för att komma närmre Alberte, gör ju inte direkt saken sämre! #klassiker #corasandel #serier

Jag har läst allt av Anneli Furmark och gillat allt, men främst hennes serienoveller. ”En sol bland döda klot” är däremot en serieroman som blandar en serietolkning av Cora Sandels Alberte med en nutida berättelse om alltför ensamma Barbro som reser till Tromsø för att komma närmre Alberte, men istället hittar en oväntad vän.Stämningsfullt och vältecknat. En kärlekshyllning till Sandel och Alberte!

Publicerad: 2016

En hyllning till Solnit

Bästa essäsamlingen! Älskar Solnits sätt att väva ihop livet och världen till en enda berättelse #rebeccasolnit #essäer #böcker #litteratur #läsning

Jag har läst allt mer essäer de senaste åren. Jag har läst och tyckt om två andra essäsamlingar av Solnit – ”Män förklarar saker för mig” och ”Gå vilse. En fälthandbok”. Men jag blev helt golvad av ”Det avlägset nära”, som tar avstamp i hur Solnit sitter med en hög aprikoser på golvet, från mammans trädgård – mamman har just hamnat på demensboende. Aprikoserna ligger och ruttnar som ett dåligt samvete och påminner om hennes livlånga krångliga relation till mamman.

Samlingen består av 13 essäer där 10 är dubbletter, så boken både inleds och avslutas med en essä som heter ”Aprikoser”. Alla essäerna är sammanvävda med varandra som en enda stor berättelse om Solnits liv, liv hon kommer i kontakt med, miljöer och erfarenheter, läsningar… och det blir till slut en berättelse om varför vi berättar berättelser. Plus att en extra essä löper längs varje sida, längst ner – som en evig fotnot.

Ett läsmåste! Och jag bara måste läsa allt av Solnit som jag ännu inte läst…

Originaltitel: ”The Faraway Nearby”
Publicerad: 2013, på svenska 2014

En hybridbok om sorg

Har aldrig läst någon bok som ens liknar David Grossmans "Fallen ur tiden" Om kentauren, en författare som växt ihop med sitt skrivbord. Om mannen som ger sig av till dödsriket för att återse sin son. Om en stad där alla har förlorat sitt barn, berättat av en krönikör som fått order om att inte minnas sin dotter. Berättat genom en vild blandning av prosa, pjäs och poesi. #litteratur #böcker #läsning #sorg #davidgrossman #fallenurtiden

Jag har aldrig läst någon bok som ens liknar David Grossmans ”Fallen ur tiden” Om kentauren, en författare som växt ihop med sitt skrivbord. Om mannen som ger sig av till dödsriket för att återse sin son. Om en stad där alla har förlorat sitt barn, berättat av en krönikör som fått order om att inte minnas sin dotter. Allt berättat genom en vild blandning av prosa, pjäs och poesi.Resultatet är en märklig läsupplevelse, som i vissa stunder berör oerhört mycket och även däremellan är väl värd att ge sig åt.MANNEN SOM GÅR:
Där borta
ska jag röra vid
honom?
I hans eget
inre?
I hans avgrund?

KVINNAN I KLOCKTORNET:
Och han,
ska han också
vidröra dig
därifrån
och på ett sätt – 

MANNEN SOM GÅR:
Som ingen
har rört
vid mig
förr?

KVINNAN I HÄRVAN AV FISKNÄT:
Två människosmulor
var vi
ett ba
rn och
hans mo
der – 

 

Latin!

gu

Jag har nog aldrig varit så glad över ett VG, även om det här inte direkt var någon ren latinkurs. Men att lära sig mer om latin och samtidigt fatta en massa om språk, språkhistoria, idéhistoria, litteraturhistoria och historia i renaste allmänhet, var verkligt givande.

Vår enda kursbok var Tore Jansons ”Latin. Kulturen, historien, språket”. Om latinets historia, med en skrämmande genomgång av grammatiken – och en ordlista som jag bestämde mig för att läsa igenom, även om det inte ingick i kursen. Oj, så spännande det var, om än lite mastigt och torrt emellanåt… Latin lever verkligen vidare i moderna språk – halva svenskans ordförråd kommer ursprungligen från latinet, men ofta via diverse andra språk.

Bildresultat för tore jansson latin

Jag hade även stort nöje av Karin Westin Tikkanens ”Latinska ord”, som populärvetenskapligt (i ordets allra bästa mening) går igenom vissa latinska ord och hur de lever vidare idag.

Bildresultat för latinska ord tikkanen

Nu är jag lite hooked på latin och har fått för mig att jag kanske ska kunna lära mig det, även om grammatiken är oerhört skrämmande. Jag har länge velat satsa mer på mina alltför obefintliga språkkunskaper och tänker att om jag väl knäcker koden till latin, då borde jag banne mig kunna lära mig nästan vad som helst…

Fick denna bok i julklapp: ”Vivat Lingua Latina!” av Staffan Edmar. Om jag någonsin lyckas ta mig igenom den så finns det en uppföljare också, ”Vivat Litteratura Latina!”

Bildresultat för vivat lingua latina

Jag funderar på att någon gång framöver gå en ren högskolekurs i ren latin. Jag gjorde faktiskt sen anmälan till en kvartfartskurs på Linnéuniversitet, just för att jag just hade fått dess kurslitteratur i julklapp, men blev reserv 260 – kul att så många andra ville läsa latin!

Stockholms Universitet har en helt öppen introduktionskurs i latin – ingen anmälan, inget specifikt schema, bara att kämpa på och helt frivilligt att tenta av. Just saying…

Men först och främst ska jag lyssna på Bildningspoddens avsnitt om latin.

Gott nytt språk- läsår!

/Tekoppen

2016 som bokår

2016 läste jag 316 böcker.

114 diktsamlingar,
63 romaner,
50 fackböcker,
26 seriealbum,
26 barn- och ungdomsböcker,
21 novellsamlingar
8 pjäser
och några svårkvalificerade…

 

(Om du tycker att det låter jättemycket kan jag trösta med att bara 36 av dessa 316 böcker var tjockare än 250 sidor.)

2016 var året då jag läste klart Patrick Modianos böcker – som jag blev besatt av förra året.

Jag upptäckte, och blev smått besatt av, Ian McEwan.

Jag skaffade Storytel och lyssnade på ett antal ljudböcker medan jag tog promenader eller diskade.

Jag läste Erik Lindegrens och Gunnar Ekelöfs samlade dikter, med stort nöje.

Jag läste flera Nobelpristagare som jag inte läst tidigare, bland annat Giorgos Seferis, Vincente Aleixandre, Jaroslav Seifert och Odysseus Elytis.

Jag insåg att jag älskar Rainer Maria Rilkes dikter.

Jag läste äntligen första delen av Prousts ”På spaning…”  och de två första böckerna i Agnes von Krusenstiernas romansvit om Fröknarna von Pahlen.

Jag fastnade ordentligt för essäformatet.

I fackgenren snöade jag in på journalistik, bokhistoria, politik och böcker om skrivande.

Jag skrev 19 recensioner och intervjuade Jeanette Winterson.

Ett övermåttan bra bokår!