Tekoppens tankar

Blogg

Den allvarsamma leken – Stadsteatern

Söderberg, Hjalmar / Teater och pjäser Lämna en kommentar

Den allvarsamma leken är en välskriven roman som jag slukat med både sorg och vällust. Jag var rädd att bli besviken när den nu gjort om till teater. De första minutrarna satt jag som på spikar och tänkte: ”Det här går inte, det blir tre timmars plåga”. Sedan tog det fart – ordentligt. Även om jag såg svagheter så kan jag nu, dagen efter, knappt minnas dem. Det intryck som dröjer kvar är en förundran och känslan av Den allvarsamma leken inte kunde ha omvandlats till teater på något bättre sätt än detta. Daniel Lind Lagerlöf (manus och regi) har struntat i realismen, gått in för experimentalitet och öververklighet.

Scenografin gjorde mig häpen: Två speglar som hämtade ut ett lustigt hus förvränger allt de ska återge. Ett avkapat skeppsskrov står med nosen mot taket. Två kistor. I övrigt: Skrivmaskin, stol, madrass, lakan. Inget mer. Påkläderskor, som skådespelarna inte låtsas om, rusar in och hjälper till med utstyrslar som ska bytas. Mellan det att någon går från ena änden av scenen till den andra kan flera år passera.

Pjäsen låter de älskande stå långt ifrån varandra på scenen, även då de ska sitta vid samma bord, och gestaltar det avstånd som inte kan överbyggas eftersom vi aldrig blir varandra. Skådespelare som inte är med i en scen står kvar och iakttar vad som pågår. Det får mig att tänka på hur många människor som spökar i varje situation genom att finnas i de närvarandes tankar, till exempel den bedragna i detta otrohetsdrama. Det skriks stundom så att spottdroppar stänker – agerandet är fysiskt och kraftfullt, utan att bli ansträngt. Mycken möda har lagts på birollerna. Särskilt intryck gör Markel (Mats Qviström) och Baron Freutiger (Peder Falk).

I Ett dockhem var jag ledsen över att man gjort en fars för att slippa tala allvar. Här skrattar jag ofta, utan att det förtar allvaret. Jag bryr mig och irriteras över att det är så många personer i salongen: Jag skulle vilja vifta bort dem som flugor för att göra upplevelsen helt till min egen. Det handlar visserligen om oss alla men ändå så mycket om mig själv.

Gustaf Skarsgård spelar Arvid så att det gör ont – osympatisk, mänsklig och ångestriden. Lydia (Livia Millhagen) är ett undanglidande skogsrå som jag aldrig blir klok på, Dagmar (Liv Mjönes) är flickaktigt kokett. Älskarinnan och hustrun är varandras motsatser. Kombinationen säger mycket om Arvids – och Söderbergs? – kvinnosyn. Arvid och Lydia skadar varandra ömsesidigt, men Arvid har berättarens övertag. Jag blir djupt nyfiken på För Lydia och beundrar Den allvarsamma leken mer än någonsin förut.

Allen Ginsberg – Skrik och sorg

Bokrapporter / Klassiker / Poesi Lämna en kommentar

I antologin BEAT! introducerades the beatniks och jag smakade hungrigt på Ferlinghetti, Ginsberg, Kerouac och alla andra. Det inspirerade mig till att köpa Howl and other poems och Kaddish and other poems i en liten rörig bokhandel i Bloomsbury för snart två år sedan. Nu bestämde jag mig för att till slut ta itu med dem.

Jag började med Howl, debuten – och blev inte imponerad. Visst finns här halsbrytande vändningar (yacketayakking screaming vomiting whispering facts and memories and anecdotes and eyeballs kicks and shocks of hospitals and jails and wars), men jag blir trött av allt prat om knark och sex. ”Titta vad cool jag är, jag har testat alla droger i hela världen och säger kuk i varannan mening!” Visst, jag är pryd men främst stör jag mig på att helheten helt enkelt inte är övertygande.

Några dagar senare läste jag Kaddish. Och WOW. Vilken skillnad! Här är allting smärtsamt skrivet, här griper dikterna tag om mina inälvor och kramar väldigt hårt. Det dräller av droger men främst blir jag hög på språket. Sidorna är fulla av spyor och könsorgan men Allen, jag förlåter dig vad som helst! Titeldikten är allra bäst – jag blir omskakad och andlös bara av att läsa de inledande verserna:

Strange now to think of you, gone without corsets & eyes, while I walk on the sunny pavement of Greenwich Village

downtown Manhattan, clear winter noon, and I’ve been up all night, talking, talking, reading the Kaddish aloud, listening to Ray Charles blues shout blind on the phonograph

the rhythm the rhythm – and your memory in my head three years after

Denna trettio sidor långa sorgesång påminner om Mig äger ingen – men är ännu bättre.

Denna dag som är idag…

Bokrapporter / Klassiker / Poesi 4 kommentarer

…ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.

Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person – även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.

Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs’ Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.

À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d’odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.

Jane Austen – Mansfield Park

Klassiker / Romaner Lämna en kommentar

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla – man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut – men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är – som min mamma föraktfullt utbrast – ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Jane Austen – Förnuft och känsla

Bokrapporter / Klassiker / Romaner 13 kommentarer

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa.  När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: ”Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna.” Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning – som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.

Ett dockhem på Dramaten

Klassiker / Teater och pjäser Lämna en kommentar

Nu har jag äntligen sett min favoritpjäs spelas på scenen. Förväntningarna infriades inte. Det blev för mycket komedi, ofta riktigt farsartat. Beslutet att blanda nutid och 1800-tal fungerar inte fullt ut: samtidigt som Nora handlar på NK och går i kortkort så har kvinnor inte rätt att låna pengar. Kunde regissören, Sofia Jupither, inte ha gjort en genomgående modernisering eller helt enkelt låtit bli och frossat i allt det tidstypiska? Detta märkliga mellanting förvirrar mig.

Skådespelarna var bra, hela bunten, även om Anna Björks Nora framstår som hysterisk. Allra mest behållning hade jag av Doktor Rank (Peter Engman). Även Thorvald, Leonard Terfelt, är utsökt – det vill säga vidrig – i sin slippriga roll som förminskare av hustrun. När jag läste pjäsen kunde jag nog aldrig tänka mig hur rent ut sagt äckligt det skulle kännas att sitta i publiken och åse det så kallade äktenskapet, höra alla repliker om sånglärka och ”lilla Nora”.

Visst var uppsättningen sevärd, men jag blir inte av med känslan av att det kunde ha gjorts bättre, mycket bättre. Under applåderna efteråt verkade scenteknikerna retas genom att dra för och ifrån ridån gång på gång så att skådespelarna måste buga igen och igen. Publiken blev liksom allt vildare för varje gång och började stampa i golvet, Anna Björk såg totalt förvirrad ut och Peter Engman – som i början vägrat buga och sett väldigt avmätt ut – log till slut. Själv skrattade jag stort och det blev pjäsens bästa ögonblick.

På väg hem hade jag tjugo minuter lediga tills pendeltåget skulle gå. Passade på att genomsöka Pocketshops sortiment och när jag såg att Brorsan är mätt av Mirja Unge har kommit i pocket kunde jag inte låta bli att hala upp femtiolappen som den kostade. Jag hörde Unge läsa en av novellerna ur boken på Göteborgs poesifestival 2007 och det var en uppläsning som gav mig rysningar av både välbehag och obehag samtidigt.

Fyra dramer från skilda tider

Bokrapporter / Klassiker / Shakespeare, William / Teater och pjäser 2 kommentarer

På Kulturhuset spelas just nu Living room, en pjäs om vänskap över gränser. Två kvinnor kommer varandra nära, trots att skilda livsvillkor försvårar mötet. Anette är judinna, uppvuxen i Sverige, född av föräldrar överlevt förintelsen. Asma är palestinier men bor och arbetar i Tel-Aviv. Living room är riktigt viktig och drabbande stark. Jag går ut ur salongen en smula mer människa än innan. Manuset bygger på dialoger mellan skådespelerskorna Anette Sallmander och Mira Awad. Mira är pjäsens Asma, spelad av Mina Azarian som lyckas fånga både integritet och förtvivlan.

I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate – roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon ”tämja sitt vilda hjärta” och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:

LEONATO – Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.

BEATRICE – Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.

Levande skildring av kvinnoliv 2

Bokrapporter / Klassiker / Romaner Lämna en kommentar

I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en ”bra hustru”. Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.

Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.

Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.

Tre romaner av Christine Falkenland

Bokrapporter / Romaner 6 kommentarer

Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.

Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog ”vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.

I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.

Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.

Sanna sagor

Bokrapporter Lämna en kommentar

I den här recensionen får två böcker trängas: Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Böckerna är lika på så sätt att båda författarinnorna berättar upplevelser tätt knutna till dem själva. Sanna berättelser kan vara riktigt tröttsamma, t.ex. BOATS som ynglar av sig likt kaniner, men i bästa fall blir det självupplevda grogrund för berättelser som kommer nära läsaren.

Den som läst brevsamlingen Livstecken kommer att känna igen sig i Gunilla Linn Perssons nya bok. Som vanligt är det nästan gränslöst självutlämnande. Gunilla Linn Persson skildrar psykoser så att de blir sagor, ”sagan om mig själv”. Språket är säreget, sprudlande av ordglädje. Det känns som en gåva att få följa Gunilla Linn Persson från bok till bok och även om hon skriver tre självbiografier till kommer jag inte att tröttna. – När vi ändå talar Gunilla Linn Persson måste jag tipsa ännu en gång om kortromanen Vännen, som kom för fem år sedan. Även den numera klassiska barnboken Allis med is är obligatorisk läsning. Själv ska jag ge mig i kast med Människor i högt gräs och Smultronfälten.

Åsa Linderborgs debutbok är en biografi över pappan Leif. Även här finns inte ens uns av försköning, men däremot hinkvis med kärlek. Porträttet tecknas inte med varsam hand men det är alltid ömsint. Åsa lämnar ut pappan, men också sig själv. Jag fångades av boken från första stund, inte en sekund av läsningen var bortslösad och jag får väl tillstå att jag grät mot slutet. Jag hade en hel del fördomar om att det här skulle vara ännu en illa skriven eländesskildring, men Mig äger ingen kommer jag att minnas som en viktig bok.