En hemstad – Kristian Lundberg

Bokbilder / HBTQ Lämna en kommentar

Det är länge sedan jag läste ljudböcker, men nu när jag håller på med uppsatsen är det en del rutingrejer som jag kan göra medan jag har något spännande i öronen. I veckan lyssnade jag mig igenom 7 timmar långa ”En hemstad” av Kristian Lundberg. Han läser själv upp på ett alldeles underbart sätt.

Det är hemskt och starkt om att vara barn mitt i en enorm fattigdom, med en galen mamma och vänner som var dömda redan när de föddes. Klass och det omöjliga i att ta sig ut, för det finns ingen frihet.

Centralgestalt i boken en pedofil som förstört livet för en av Lundbergs vänner och som därför ägnas mycket hat. Tyvärr kallas han genomgående, oändligt många gånger för ”bögen”. Det beskrivs hur Lundberg misshandlar både honom och ”knackar” män som har sex med män. Misshandel som inte problematiseras inom boken.

Jag förstår berättelsen, men jag blir ändå illa berörd.

Rörelse, stelhet och styrka – ett alltför påklätt urval

HBTQ / Konst Lämna en kommentar

Utställning: Robert Mapplethorpe

Galleri: Christian Larsen, Stockholm

Den amerikanske fotografen Robert Mapplethorpe föddes 1946 och dog redan 1989 i aidsrelaterade komplikationer. När galleri Christian Larsen ställer ut ett mindre urval av Mapplethorpes fotografier har de, till skillnad från Fotografiska Museets utställning 2011, valt bort alla kontroversiella, homoerotiska nakenbilder där lack och könsorgan står i centrum. Istället dominerar porträtt, flankerade av stilleben.

När Mapplethorpe avbildar blommor eller föremål finns alltid en rörelse i bilden. Komponenter strävar åt olika håll och ger upphov till dynamik. Det är alltid välkomponerat – men aldrig alltför stelt. Blommorna vänder sig åt helt olika håll. Skuggorna spelar och lever sitt eget liv. Vattnet i en vas reflekterar ljuset på egensinniga, skimrande sätt.

Bilden ”Flower arrangement” från 1984 liknar barockens blomstermålningar, men medan de skulle se livlösa ut om de återgavs i svartvit får Mapplethorpes bild en spänning genom sina olika nyanser, trots att samtliga tillhör gråskalan.

Här finns också representanter för Mapplethorpes experimentella stilleben, som snarare är djupt originella än lätt igenkännbara från konsthistorien. ”Watermelon and Knife” från 1985 är ett exempel på denna estetik. Ur en vattenmelon med dess melerade yta sticker en stor kniv upp. Tillsammans bildar frukten och kniven en slags triangel och runt frukten syns rökslingor som snarare slingrar sig än nöjer sig med att vara stillastående.

Ett annat, inte lika radikalt men ändå spännande exempel, är den betydligt tidigare ”Shell and Chrystal” från 1976. En stor snäcka tycks vända ryggen åt åskådaren och där en öppning antyds i skalet ligger ett kristallsmycke. Trots att titeln pekar på ett tomt skal framstår kristallen som levande – helt enkelt en annan sorts snigel.

Rent numeriskt är det porträtten som dominerar på utställningsväggarna. Mest berömd är ett av Mapplethorpes porträtt av sångerskan Patti Smith, som han stod mycket nära. Bilden är egentligen uselt komponerad och rörig, jämfört med Mapplethorpes övriga stilrenhet, men tillsammans med Smiths chockade uttryck blir det smutsiga och fula en annan form av komplexitet i bilden.

I tre bilder på Lisa Lyon, alla från 1982, syns hon först stående framför havet, klädd i klänning och med en amerikansk flagga hängande på sin utsträckta arm – en medvetet klichémässig bilden av den starka representanten för en nation. I en annan bild står hon naken med rumpan bakåtdragen, brösten framskjutna, armarna utsträckta och ögonen slutna. Här är hennes muskler i fokus och uttrycker en total kontroll över kroppen. Den tredje och sista bilden av Lyon är helt annorlunda: här står hon inne på en herrtoalett, hopsjunken och döljer ansiktet. All styrka är borta, nakenheten står för sorg istället för styrka.

De övriga porträttbilderna avbildar män. Andy Warhol, Robert Rauschenberg med flera står rakt upp och ner framför kameran. Bilderna är inte direkt mästerverk – snarare vardagliga porträtt. Av de avklädda männen märks bara två och då har skarpt beskurna bilder valts. Av Alistair Butler ser vi övre delen av hans bröstkorg och halsen, av Ken Moody ser vi inget mer än en pekande arm.

Här märks den stora bristen i en annars stark utställning, med en alltid lika sevärd fotograf. Att låta en så stor del av urvalet bestå av porträtt, som skulle ha kunnat finnas på vilket bokomslag som helst, ger inte rättvisa åt spännvidden och det explosiva i Mapplethorpes konstnärskap. Här finns starka bilder av nakna kvinnor, men de avklädda männen saknas nästan helt. Konstnären tycks ha tråkigt bland de korrekta herrporträtten och som åskådare är det svårt att uppbåda entusiasm.

Kanske vill galleriet ge fokus åt något annat än det redan sönderutforskade, kontroversiella och därmed tacksamma i Mapplethorpes konstnärliga gärning – men resultatet blir att blommorna och tingen bjuder på mer liv än människorna.

(Recension skriven för kritikkurs.)

Kärleken som inte vågar yppa sitt namn

HBTQ / Klassiker / Poesi

Känner du till frasen ”the love that dare not speak it’s name”? Jag har känt till den länge, men trott att det var Oscar Wilde som myntade den. I själva verket kommer orden ur en dikt av Lord Alfred Douglas, också kallad Bosie, som var Wildes älskare.

Här är hela dikten. Den är ganska lång, men väldigt läsvärd!

[IMAGE]

I dreamed I stood upon a little hill,
And at my feet there lay a ground, that seemed
Like a waste garden, flowering at its will
With buds and blossoms. There were pools that dreamed
Black and unruffled; there were white lilies
A few, and crocuses, and violets
Purple or pale, snake-like fritillaries
Scarce seen for the rank grass, and through green nets
Blue eyes of shy peryenche winked in the sun.
And there were curious flowers, before unknown,
Flowers that were stained with moonlight, or with shades
Of Nature’s willful moods; and here a one
That had drunk in the transitory tone
Of one brief moment in a sunset; blades
Of grass that in an hundred springs had been
Slowly but exquisitely nurtured by the stars,
And watered with the scented dew long cupped
In lilies, that for rays of sun had seen
Only God’s glory, for never a sunrise mars
The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt,
A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss
Uprose; and gazing I stood long, all mazed
To see a place so strange, so sweet, so fair.
And as I stood and marvelled, lo! across
The garden came a youth; one hand he raised
To shield him from the sun, his wind-tossed hair
Was twined with flowers, and in his hand he bore
A purple bunch of bursting grapes, his eyes
Were clear as crystal, naked all was he,
White as the snow on pathless mountains frore,
Red were his lips as red wine-spilith that dyes
A marble floor, his brow chalcedony.
And he came near me, with his lips uncurled
And kind, and caught my hand and kissed my mouth,
And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend,
Come I will show thee shadows of the world
And images of life. See from the South
Comes the pale pageant that hath never an end.’
And lo! within the garden of my dream
I saw two walking on a shining plain
Of golden light. The one did joyous seem
And fair and blooming, and a sweet refrain
Came from his lips; he sang of pretty maids
And joyous love of comely girl and boy,
His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades
Of golden grass his feet did trip for joy;
And in his hand he held an ivory lute
With strings of gold that were as maidens’ hair,
And sang with voice as tuneful as a flute,
And round his neck three chains of roses were.
But he that was his comrade walked aside;
He was full sad and sweet, and his large eyes
Were strange with wondrous brightness, staring wide
With gazing; and he sighed with many sighs
That moved me, and his cheeks were wan and white
Like pallid lilies, and his lips were red
Like poppies, and his hands he clenched tight,
And yet again unclenched, and his head
Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death.
A purple robe he wore, o’erwrought in gold
With the device of a great snake, whose breath
Was fiery flame: which when I did behold
I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth,
Tell me why, sad and sighing, thou dost rove
These pleasent realms? I pray thee speak me sooth
What is thy name?’ He said, ‘My name is Love.’
Then straight the first did turn himself to me
And cried, ‘He lieth, for his name is Shame,
But I am Love, and I was wont to be
Alone in this fair garden, till he came
Unasked by night; I am true Love, I fill
The hearts of boy and girl with mutual flame.’
Then sighing, said the other, ‘Have thy will,
I am the love that dare not speak its name.’

Sexrådgivning för transpersoner

HBTQ / Tips / Trans och könsroller Lämna en kommentar

Transrelevans är något så underbart som en sida dit transpersoner av olika slag kan ställa frågor om relationer och sex. Valentin, som svarar, verkar väldigt vettig på att formulera sina svar så att de verkligen blir relevanta.

Frågespalter finns i massor – men hittills ingen som är inriktad på transpersoner. Det är verkligen ett steg framåt att alla vi som inte trivs med vår tilldelade könstillhörighet kan få ställa små och stora frågor till någon som är insatt i trans!

Karolina Bång – Handboken

Bokrecensioner / HBTQ / Serier Lämna en kommentar

Karolina Bångs Handboken består av en mängd olika serier av olika längd. En del är historiska, en del rent fiktiva berättelser, många har någon form av politisk udd och alla står för relationsanarki, hbtq-kamp och feminism. Det blir en ganska spretig samling, på gott och ond. De historiska serierna känns tyvärr mer som tidningstexter där bilderna inte tillför särskilt mycket, de har dessutom väldigt pytteliten text och är inte alls läsvänliga. De är lärorika, men något skolbokstorrtråkiga (förutom att inget av detta står i skolböckerna!). Och som helhet är albumet lite väl åt alla olika håll, det är en bra bred bild av Bångs fanzineproduktion men jag hoppas att framtida album kan ha mer renodling och lite mer fokus på fantasifullt fabulerande och mindre htbq-feministisk politisk korrekhet (men all kämpaglöd kvar!).

Betyg: 6/10

Nattvakten

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker 6 kommentarer

Sarah Waters är en författare som jag å ena sidan vill läsa, å andra sidan är för tillknäppt för att uppskatta. Nattvakten är en förhållandevis mogen och seriös roman, men även om den är spännande och får mig att vilja läsa vidare så blir jag aldrig fångad på det sätt som en riktigt bra bok kan åstadkomma. Jag engagerar mig inte på djupet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.

Det mest intressanta med Nattvakten är att den börjar 1947, till största delen utspelar sig 1944 och slutar 1941. Först på slutet avslöjas händelser som antytts genom hela boken. Vad som stör mig är att vissa saker som väcker nyfikenhet utelämnas. Det är okej att lita på läsarens fantasi, men här finns hål som i mina ögon förminskar bokens värde. Vad hände med Vivien efter att hon försvinner ut ur bild 1944? Jag vill veta!

Det som gör mig allra mest besviken är att det inte hade behövts så mycket mer för att detta skulle bli en bra bok. Tyvärr är språket klichérikt och snarare effektivt än välgjort och även det som händer lämnar en del att önska. Sexscenerna ska vi inte tala om, de är så tantsnuskpinsamma att jag inte vet om jag ska skratta, rodna, fnittra eller gråta.

Nattvakten är underhållande, men ingenting mer.

6/10

Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker 5 kommentarer

Svensk mellankrigstid. Ung kvinna som försöker manövrera sig fram bland förväntningar och krav. Genom fotografering och flera förhållanden lyckas hon hitta det – livet. Språket är finstämt och välbalanserat. Det är tidstypiskt men samtidigt mycket modernt. Det är trevligt att följa Agnes, jag känner mig trygg samtidigt som hennes fiktiva öde fängslar.

När jag läser vissa recensioner häpnar jag – har vi verkligen läst samma bok? Inte är det här särskilt förtvivlat, snarare så luftigt och ljust att klaustrofobin uteblir även i de svåra stunderna. Jag känner mig aldrig uttråkad, trots att jag läser boken i ett enda svep. Inte heller kan jag se någon anledning till att vara överlägset dryg som SVD:s recensent och såga namnen. Vad spelar det för roll att huvudpersonerna heter Agnes och Claire, det är väl ändå annat som är centralt?

Sifferbetyg: 7/10

Läs Agnés fina recension av boken

Den stängda boken

Bokrapporter / HBTQ / HBTQ-böcker / Romaner Lämna en kommentar

Jette A. Kaarsbøls Den stängda boken utgavs 2003 och skildrar sent artonhundratal, tidigt nittonhundratal. Huvudperson är Frederikke, vars tillvaro förändras drastiskt när hon förälskar sig i den karismatiske läkaren Fredrik och dras in i en helt annorlunda värld än det konventionella borgarhem hon är van vid. Frederikke är redan förlovad, men med en man som hon känner allt större avsky inför.

När Frederik friar förstår Frederikke inte att det han erbjuder henne är något helt annat än det hon vill ha. Hans bisyssla som illegal abortör accepterar hon, trots att det egentligen är emot allt hon någonsin lärt sig. Vad hon inte vet är att Fredrik bryter mot de dåtida lagarna på sätt som Frederikke ännu är för naiv för att ens ana. Hon är blind i sin förälskelse och överlycklig – en helt annan person än den tysta och osäkra skugga som hon varit innan Frederik kom in i hennes tillvaro. Under de kommande åren förstår hon långsamt att hennes kärlek inte är besvarad. Därmed rasar hela ”Rikkes” världsbild samman.

Den stängda boken är mörk, men inte alls nattsvart utan snarare genomgrå. Det händer egentligen mycket litet under de femhundra sidorna. Jag vet att vissa läsare har haft problem med detta. Själv är jag fast i det subtila spindelnätet som dras åt allt mer. Under merparten av boken är jag lika förälskad som Frederikke (men inte i Fredrik utan i boken). Därefter blir stämningen gradvis alltmer klaustrofobisk. Karaktärerna skadar varandra på alla tänkbara sätt, utan att egentligen använda våld. Jag gråter, men inte förrän sista sidan är färdigläst. Jag önskar att de få ljusglimtarna varit fler; att personerna inte tvunget skulle gå under på detta sätt. Samtidigt vet jag att detta är en bra bok eftersom jag känner, tänker, dras in i virvlarna.

7/10