Mitt litteraturliv är rikt och varierat! Jag gallrar böcker med skumma omslag, på arbetstid.
Plockar upp böcker ur readcycling-tunnor: den enda Celan-samlingen på svenska som jag inte läst, Sonnevis överättningar, Zola, HBTQ-kult av Denis Belloc samt Jessica Mitfords journalistiska texter.
Köper pixi-böcker till sambon som skrivit klart sin b-uppsats i arkivvetenskap. Fler pixi-böcker för vuxna behövs, men de här av Nina Hemmingsson är en alldeles utmärkt början!
Sist, men inte minst: jämför Horatius-översättningar inför en recension.
För den som av en händelse vill se fler bilder än de jag lägger upp här – och videor, mestadels på fyrfota varelser med morrhår – så heter jag mitt vanliga internetnamn på Instagram: @tekoppenstankar
“Doften av en man” skildrar sextio- och sjuttiotalet, decennium av stor social förändring. Agneta flyttar till Göteborg, direkt från föräldrahemmet, för att studera litteraturhistoria och etnografi. Inom sig bär hon ett enormt hål av otillräcklighet, som hon försöker täppa till med sysselsättning – och med kärlek.
När pojkvännerna inte hållit måttet och hon står ensam hamnar hon till slut i ett självdestruktivt mönster, där sex blir ett sätt att straffa sig själv. Ångesten är bedövande och barndomen spökar, med moderns ständigt dåliga mående och en idoliserad fader som inte längre bryr sig om henne.
Samtidigt blir hon kulturjournalist, kulturchef, mamma, fru, dramatiker. Först i fyrtioårsåldern ger hon ut sin första diktsamling – och sedan kommer romanen, den första av många.
Innan dess har hennes ställning som intellektuell kvinna har varit i vägen för skrivandet, för det egna språket. Känslan av att aldrig riktigt räknas – men också makens uttryckliga missnöje och vägran att ge henne ett eget rum, både bokstavligt och bildligt.
Det här är en i alla bemärkelser stor självbiografisk roman. Om att verka som kvinna i männens värld, om beroendet av att bli älskad, om relationerna som förgiftas av allting runtomkring – och samtidigt förgiftar. Om känslighet och styrka, dåligt självförtroende och jävlar anamma. Om föräldrar, vänner, älskare, kollegor. Utlämnande, men också med en rejäl näve självkritik och genomskådande av de egna drivkrafterna.
Berättarperspektivet är speciellt, med en nutida Agneta som talar om sig själv som yngre. I nutidsperspektivet finns ett jag som talar om ett hon, i imperfekt. Annars är det en hon som skildras – i presens. Och det funkar faktiskt.
Jag hade inte börjat i rätt ände, med “Spådomen”, som skildrar uppväxten. Det kommer jag definitivt att göra nu – och att på andra sätt försöka fylla igen de ganska gigantiska hålen i min läsning av Pleijels böcker.
Jag har tidigare skrivit om Titta skogen, första delen i en svit om fyra småbarnsböcker som utforskar naturen – och årstiderna. “Titta skogen” handlade om ett skogsbesök om våren, “Titta havet” handlar om ett strandbesök på sommaren – och släpps därför nu när sommaren är här. Senare kommer “Titta parken” (höst) och “Titta natten” (vinter).
“Titta havet” följer samma mönster som “Titta skogen”. Genom sinnena syn, hörsel, känsel och lukt utforskas saker på stranden: mås, våg, sten, tång. Sedan kommer en mer aktiv handling, “Suga tån”, som mynnar ut i ett expressivt “USCH!” Tån var nämligen väldigt sandig…
Efter denna sinnenas genomgång kommer ett lite större barn, Nanna, in i bilden och boken genom en lika expressiv “KRAM!”. Boken avslutas sedan med ett par uppslag som i en nästan bildordbokslik form visar olika saker på stranden och vad de heter. Här syns också barnets mammor som sitter och solar.
Illustrationerna av Maija Hurme är oerhört fina, på ett mjukt sätt, medan Åse Mandel-Hartvigs text är så pass mättad som en bok på den här nivån måste vara. Ett eller två ord ska kunna säga allt.
“Titta havet” är utmärkt att peka i, tillsammans med ett litet barn. Förhoppningsvis håller parken och natten samma klass – syftet att utforska naturen, årstiderna och språket med läsningen till hjälp är både bra tänkt och mysigt genomfört.
Jag håller på med en ny BTJ-bok, en bokguide över böcker om skrivande, sedan årsskiftet ungefär. Manusinlämning är den 14:e augusti och eftersom jag skriver om böcker så måste jag få koll på dem först, innan jag skriver om dem. Mycket biblioteksbesök blir det!
Alltså går arbetet bara långsamt framåt, men nu är jag i alla fall uppe i mer än 90 sidor som innehåller 25 000 ord och mer än 150 000 tecken. Det innebär att jag har nått en viktig milstolpe: två tredjedelar av minimimängden tecken, men också hälften av maxmängden. Så skönt!
Och så här ser min bokhög bredvid datorn ut för tillfället:
För ett par år sedan kom “Robocoprah Winfrey”, Kalle Mattsons första bok med hans sammanblandningar av kända personers namn och ansikten. Den var småkul – i sina bästa stunder. Däremellan kändes den helt meningslös.
Sedan dess har jag sett bilder av Mattsson som jag tyckt bättre om, till exempel just “Scener ur ett äktenskapsornas planet” och “Ayn Randers Borg”. Och visst håller den nya boken, med namnet “Scener ur ett äktenskapornas planet”, högre klass. Ansiktsbilderna är ofta lite mer crazy och därmed även roligare. Filmaffischerna är också ett roligt nytillskott.
Men många av ansiktsbilderna faller platt – vissa för att jag inte ens känner igen personerna, andra för att jag inte tycker att det blir så roligt. Jag kan ju konceptet, så det krävs något mer än två sammansmälta namn och ett ansiktscollage för att framkalla fniss.
Främst förstår jag inte riktigt idén med att presentera den här sortens seriekonst-ish i bokform. Den gör sig betydligt bättre som viralt fenomen, eller som följetong i en tidskrift. När alla bilderna ska samsas tar de ut varandra. Läsningen tar inte lång tid och att återvända till boken igen känns inte som någon särdeles lockande idé.
Det här är snarare en bok att kasta fram på fester. Om alla som bläddrar är lite lagom uttråkade och halvberusade kan den säkert roa ett sällskap i upp till tjugo minuter.
Tuvalisa Rangström debuterar som bilderboksförfattare i och med “Oväder”, som är illustratören Clara Dackenbergs andra bilderbok. Illustrationerna är också den största behållningen med boken – konstnärliga, uttrycksfulla, detaljerade och med en känsla av såväl fart som fläkt. Huvudpersonen Tussen, liksom bokens andra personer, framstår som olika små knytt, mer eller mindre lika katter, björnar eller människor.
Tussens vante blåser bort, vilket gör Tussen arg. Hen klättrar upp i himlen på en stege och börjar bråka med ovädersmolnen, men träffas av blixten och slungas till en gigantisk hittegodsavdelning. Till slut kan Tussen gå därifrån med sin vante – men strax utanför dörren dyker det upp andra som fryser. Eftersom “Tussen vet hur det känns” lånas vanten direkt ut och på sista bilden vinkar Tussen hejdå till ett litet knytt som krupit ner i vanten. Sensmoralen står på baksidan: “Ibland måste man själv blåsa bort för att hitta det som är försvunnet.”
Den språkliga nivån växlar: från inledande “Småsnår skälver. Morrhår darrar” till fraser som kastas runt av vinden, till exempel “Ta in utemöblerna!” Här finns också onomatopoetiska drag, som när ovädret ylar “Moouuuiii!!!” – ovädret är förresten ett moln med ansiktsdrag. Och rena fantasiord: “Hupp foff? Nipp nipp! Nån har lapprat min foff!”
Jag kan inte bedöma hur ett barn hanterar språknivån och dess olika lager, men å andra sidan är jag övertygad om att barn inte har samma behov som vuxna av att behöva förstå precis allt – och en högläsare som gör ett ordentligt jobb kan ladda den här texten med mycket spänning, eftersom den med sina olika röster inbjuder till innovationer. Tack vare sin komplexitet tror jag att “Oväder” kan bli betydligt bättre läsning än många mer endimensionella böcker.
För ett par veckor sedan gick jag igenom rea-sidorna på Adlibris och Bokus och gjorde lite beställningar:
Spelet “Språknörd”. För att jag hade stort nöje av “Boknörd” förra året.
“El país que no es”, Edith Södergrans “Landet som icke är” på spanska. För att jag har någon slags idé om att jag ska kunna bättra på min spanska genom att läsa dikter på både svenska och spanska.
“Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte” av Margareta Strömstedt. För att jag nyligen läst “Natten då de hängde Ruth Ellis” och väldigt gärna vill ha mer av Strömstedt.
“De polyglotta älskarna” av Lina Wolff. Vem kan motstå en August-pristagare?
“Luften är fri” av Sara Lövestam. För att jag måste få veta hur det går för Kouplan.
Lisa Ewald debuterade i bokform 2013, med seriealbumet “Allt kommer bli bra”. Nu kommer uppföljaren, “Måste carpa”. Medan “Allt kommer bli bra” var väldigt konstnärlig rör sig “Måste carpa” mer mot stripp-formatet. Här finns ett antal olika slags serier: bildsatta chakra-meditationer, avlånga skissblockssidor med ett porträtt och taglines, parodier på Lisa och Sluggo, collage med Barbie-bilder, med mera. Dessutom finns längre serieberättelser, ibland i samarbete med Hanna Stenman.
Samtidigt som vi bjuds på en stor bredd är den röda tråden tydlig. Det handlar om självhjälpsretorik och utseendehets, men inte med fokus på negativa känslor, utan peppigt på ett samtidigt helt icke-peppigt sett. Det kan handla om fraser som “Vad fan spelar det för roll med en slimmad kropp, jag vill ha en strimma hopp” eller “Dålig hy, orka bry”.
Ett härligt, snyggt, arty och helt hejdlöst rolig seriealbum. Ewald var stark redan i debuten, men betydligt starkare här. “Måste carpa” är ett uppfriskande vitamintillskott som jag med glädje ordinerar till alla som någonsin brytt sig om sitt utseende, haft svårt för att ta till dig käcka fraser som “Carpe diem!” eller känt hopplöshet över samtiden.
Den 17:e maj, på IDAHOT (International Day Against Homophobia, Transphobia and Biphobi) sändes ett avsnitt av Värmdöbibblopodden om transrepresentation i kulturen och trans i allmänhet. Podden görs och leds av Karin Cellton, bibliotekarie på Värmdö. Jag medverkade tillsammans med Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, samt Nikolaj, en ung transkille.
Jag har länge varit ett hängivet Marling-fan, älskat i princip alla skivor, på olika sätt. Från folkigt till jazzigt till rockigt – i en enda härlig rörelse, med genomgående hög kvalitet.
Första singeln från nya skivan, “Semper Femina” (“Alltid kvinna” på latin), hette “Soothing” och var en mjuk, förförisk låt med en speciell video. Tre ytterligare singlar, “Wild Fire”, “Nothing, Not Nearly” och “Next Time” var också oerhört bra.
Särskilt gillar jag hur Marling så medvetet använder sin röst och sin musikaliska spännvidd. Singlarna är de starkaste låtarna, men skivan som helhet är också trevligt.
I won’t forget the late September
Where we danced among the midnight embers
But it’s going like a half-remembered dream
Left and north of where we met
Thinking better of going west
Yeah we’ve lost each other in a river stream
The only thing I learnt in a year
Where I didn’t smile once, not really
Nothing matters more than love, no
Nothing, no, not, nothing no, not nearly
We’ve not got long, you know
To bask in the afterglow
Once it’s gone it’s gone
Love waits for no one
I think your mama’s kinda sad
And your papa’s kinda mean
I can take that all away
You can stop playing it out on me
Me, me
She keeps a pen behind her ear
In case she’s got something she really really needs to say
She puts it in a notepad
She’s gonna write a book someday
Of course the only part that I want to read
Is about her time spent with me
Wouldn’t you die to know how you’re seen
Are you getting away with who you’re trying to be?
Trying, trying to be
Drawn in chalk across the floor
You made it yours
Your private door to my room
May those who find you find remorse
A change of course, a strange discord resolved
I need soothing
My lips aren’t moving
My God is brooding
I banish you with love
I banish you with love
You can’t come in
You don’t live here anymore
It feels like a long time since I was free
It feels like the right time to take that seriously
It feels like the trees are a peculiar green
It feels like the air is hung heavily
I don’t want to be the kind
Struck by fear to run and hide
I’ll do better next time
