Tekoppens tankar

Blogg

"Bluets" av Maggie Nelson

Jag har fortfarande inte läst ”The Argonauts”, men på Shakespeare & Company köpte jag både den och en annan av Nelsons essäistiska verk, ”Bluets”, som var så pass tunn att jag läste ut den under flygresan hem.

130. We cannot read the darkness. We cannot read it. It is a form of madness, albeit a common one, that we try.

”Bluets” utgår från färgen blå och består av 240 stycken numrerade fragment, skrivna under åren 2003-2006. Nelson beskriver hur hon under många år har varit helt besatt av färgen blå och även upplevt sig se den mycket starkare än andra färger, med en intensitet som nästan gör ont.

2. And so I fell in love with a color – in this case, the color blue – as if falling under a spell, a spell I fought to stay under and get out from under, in turns.

Självklart har färgen blå även kopplingar till sinnestillståndet blues, särskilt som författaren skriver i sorgen efter en havererad relation. Nelson använder gärna ordet ”fucking” och betonar sexualitetens råa kraft, men också bottnarna i att bli lämnad, att älska, att begära.

I slutet av boken citeras några rader ur Emily Lou Harris ”Red Dirt Girl” som jag alltid dröjt mig kvar vid när jag hört den låten:

One thing they don’t tell you ’bout the blues, when you got em,
you keep on falling cause there ain’t no bottom, there ain’t no end

Men självklart har hon också en hel del eget att säga om nedstämdhet:

73. Mostly I have felt myself becoming a servant of sadness. I am still looking for the beauty in that.

Nelsons hennes speciella skrivsätt – att sömlöst glida mellan olika aspekter, att strunta i kronologin, att stundvis låta stilen vara det viktigaste – fungerar ovanligt väl. Jämfört med Rebecca Solnits bok om färgen blå, ”Gå vilse. En fälthandbok” så är det här något helt annat, över huvud taget inte jämförbart. Mer poetiskt, mer mediterande, mindre intellektuellt utforskande.

Jag vet inte om jag kommer att minnas särskilt mycket av ”Bluets” framöver, mer än kanske en stämning, ett sinnestillstånd. Vilket i och för sig är precis vad boken i sig beskriver – och består av.

Modernista ger ut ”Bluets” i oktober, översatt av Viola Bao och med titeln ”Blått”. Att översätta titeln ”Bluets” på något annat sätt vore svårt, eftersom den är en medveten felstavning av franskans ord för blåklint, ”bleuets”.

EPSON MFP imagenelson_blatt_omslag_inb_0

"Mödrarnas söndag" av Graham Swift

En elegant roman, kort och med fokus på en enda dag, fast som återblick. Jane Fairchild, nu nittio år och författare, minns en dag på 1920-talet som kom att förändra hennes liv. Det var mödrarnas söndag och som tjänsteflicka fick hon ledigt för att besöka sin mor, men hade ingen att besöka.

Istället träffade hon sin älskare, sonen i grannhuset, en sista gång innan hans överdådiga bröllop skulle gå av stapeln – och blev kvarlämnad ensam i hans hem. Nacken gick hon omkring och blev medveten om sig själv på ett sätt hon inte varit förut. Kanske var det just den dagen som gjorde henne till författare, men ändå kommer hon aldrig att skriva om den.

Kön och klass alltså, skrivet i en slags ”stream of conciousness”. Om jag inte hört så många hylla den här romanen hade jag nog älskat den. Nu hade jag snäppet för höga förväntningar. Men läsvärd – absolut. Och bättre än det mesta. Bara inte så bra som jag hade hoppats på…

Ljudboken i inläsning av Julia Dufvenius kan varmt rekommenderas.

graham-swift-modrarnas-sondag

Bilder ur ett litteraturliv

Mitt litteraturliv är rikt och varierat! Jag gallrar böcker med skumma omslag, på arbetstid.

Dagens gallringsoffer - och dagens omslag! #biblioteksböcker #gallringsfynd #bedagadeomslag

Plockar upp böcker ur readcycling-tunnor: den enda Celan-samlingen på svenska som jag inte läst, Sonnevis överättningar, Zola, HBTQ-kult av Denis Belloc samt Jessica Mitfords journalistiska texter.

Slutade på mitt biblioteksjobb vid 12 idag. Tack, Nacka kommun! Gick vidare till ett annat bibliotek för att skriva. Gjorde ovanligt lyckade readcyclingfynd: Paul Celan, Sonnevis översättningar, Zola, Bellocs moderna hbtq-klassiker "Neonljus" och Jessica Mitfords journalism. #readcycling #bokhög #poesi #klassiker #hbtqböcker

Köper pixi-böcker till sambon som skrivit klart sin b-uppsats i arkivvetenskap. Fler pixi-böcker för vuxna behövs, men de här av Nina Hemmingsson är en alldeles utmärkt början!

Sambon har lämnat in sin b-uppsats i akrivvetenskap. Så han är helt klart värd lite pixiböcker! #pixiböcker #ninahemmingsson #serier #pixiböckerförvuxna #precisvadenmänniskabehöver

Sist, men inte minst: jämför Horatius-översättningar inför en recension.

Sånt jag också jobbar med: jämföra översättningar #litteraturliv #horatius #plockadindag #gamlaromare #viktenavettvarieratarbetsliv #bokhög

För den som av en händelse vill se fler bilder än de jag lägger upp här – och videor, mestadels på fyrfota varelser med morrhår – så heter jag mitt vanliga internetnamn på Instagram: @tekoppenstankar

Agneta Pleijel – "Doften av en man"

”Doften av en man” skildrar sextio- och sjuttiotalet, decennium av stor social förändring. Agneta flyttar till Göteborg, direkt från föräldrahemmet, för att studera litteraturhistoria och etnografi. Inom sig bär hon ett enormt hål av otillräcklighet, som hon försöker täppa till med sysselsättning – och med kärlek.

När pojkvännerna inte hållit måttet och hon står ensam hamnar hon till slut i ett självdestruktivt mönster, där sex blir ett sätt att straffa sig själv. Ångesten är bedövande och barndomen spökar, med moderns ständigt dåliga mående och en idoliserad fader som inte längre bryr sig om henne.

Samtidigt blir hon kulturjournalist, kulturchef, mamma, fru, dramatiker. Först i fyrtioårsåldern ger hon ut sin första diktsamling – och sedan kommer romanen, den första av många.

Innan dess har hennes ställning som intellektuell kvinna har varit i vägen för skrivandet, för det egna språket. Känslan av att aldrig riktigt räknas – men också makens uttryckliga missnöje och vägran att ge henne ett eget rum, både bokstavligt och bildligt.

Det här är en i alla bemärkelser stor självbiografisk roman. Om att verka som kvinna i männens värld, om beroendet av att bli älskad, om relationerna som förgiftas av allting runtomkring – och samtidigt förgiftar. Om känslighet och styrka, dåligt självförtroende och jävlar anamma. Om föräldrar, vänner, älskare, kollegor. Utlämnande, men också med en rejäl näve självkritik och genomskådande av de egna drivkrafterna.

Berättarperspektivet är speciellt, med en nutida Agneta som talar om sig själv som yngre. I nutidsperspektivet finns ett jag som talar om ett hon, i imperfekt. Annars är det en hon som skildras – i presens. Och det funkar faktiskt.

Jag hade inte börjat i rätt ände, med ”Spådomen”, som skildrar uppväxten. Det kommer jag definitivt att göra nu – och att på andra sätt försöka fylla igen de ganska gigantiska hålen i min läsning av Pleijels böcker.

doften-av-en-man.png

Titta havet!

titta_hav_3d

Jag har tidigare skrivit om Titta skogen, första delen i en svit om fyra småbarnsböcker som utforskar naturen – och årstiderna. ”Titta skogen” handlade om ett skogsbesök om våren, ”Titta havet” handlar om ett strandbesök på sommaren – och släpps därför nu när sommaren är här. Senare kommer ”Titta parken” (höst) och ”Titta natten” (vinter).

”Titta havet” följer samma mönster som ”Titta skogen”. Genom sinnena syn, hörsel, känsel och lukt utforskas saker på stranden: mås, våg, sten, tång. Sedan kommer en mer aktiv handling, ”Suga tån”, som mynnar ut i ett expressivt ”USCH!” Tån var nämligen väldigt sandig…

Efter denna sinnenas genomgång kommer ett lite större barn, Nanna, in i bilden och boken genom en lika expressiv ”KRAM!”. Boken avslutas sedan med ett par uppslag som i en nästan bildordbokslik form visar olika saker på stranden och vad de heter. Här syns också barnets mammor som sitter och solar.

Illustrationerna av Maija Hurme är oerhört fina, på ett mjukt sätt, medan Åse Mandel-Hartvigs text är så pass mättad som en bok på den här nivån måste vara. Ett eller två ord ska kunna säga allt.

”Titta havet” är utmärkt att peka i, tillsammans med ett litet barn. Förhoppningsvis håller parken och natten samma klass – syftet att utforska naturen, årstiderna och språket med läsningen till hjälp är både bra tänkt och mysigt genomfört.

titta_havet_5

titta_havet_uppslag2titta_havet_uppslag

Tack till Olika förlag för friexemplar!

Milstolpe i skrivandet

Jag håller på med en ny BTJ-bok, en bokguide över böcker om skrivande, sedan årsskiftet ungefär. Manusinlämning är den 14:e augusti och eftersom jag skriver om böcker så måste jag få koll på dem först, innan jag skriver om dem. Mycket biblioteksbesök blir det!

Alltså går arbetet bara långsamt framåt, men nu är jag i alla fall uppe i mer än 90 sidor som innehåller 25 000 ord och mer än 150 000 tecken. Det innebär att jag har nått en viktig milstolpe: två tredjedelar av minimimängden tecken, men också hälften av maxmängden. Så skönt!

Och så här ser min bokhög bredvid datorn ut för tillfället:

Jag har ett manus som ska in 14 augusti och som går långsamt framåt, eftersom jag skriver om böcker och måste få koll på dem först... Nu är jag uppe i mer än 150 000 tecken - det vill säga 2/3 av minsta teckenmängd och hälften av maxmängden tecken. Så skönt! #skrivande #långsamtmenframåt #framsteg #vägentilldeadline

"Scener ur ett äktenskapornas planet" av Kalle Mattsson

För ett par år sedan kom ”Robocoprah Winfrey”, Kalle Mattsons första bok med hans sammanblandningar av kända personers namn och ansikten. Den var småkul – i sina bästa stunder. Däremellan kändes den helt meningslös.

Sedan dess har jag sett bilder av Mattsson som jag tyckt bättre om, till exempel just ”Scener ur ett äktenskapsornas planet” och ”Ayn Randers Borg”. Och visst håller den nya boken, med namnet ”Scener ur ett äktenskapornas planet”, högre klass. Ansiktsbilderna är ofta lite mer crazy och därmed även roligare. Filmaffischerna är också ett roligt nytillskott.

Men många av ansiktsbilderna faller platt – vissa för att jag inte ens känner igen personerna, andra för att jag inte tycker att det blir så roligt. Jag kan ju konceptet, så det krävs något mer än två sammansmälta namn och ett ansiktscollage för att framkalla fniss.

Främst förstår jag inte riktigt idén med att presentera den här sortens seriekonst-ish i bokform. Den gör sig betydligt bättre som viralt fenomen, eller som följetong i en tidskrift. När alla bilderna ska samsas tar de ut varandra. Läsningen tar inte lång tid och att återvända till boken igen känns inte som någon särdeles lockande idé.

Det här är snarare en bok att kasta fram på fester. Om alla som bläddrar är lite lagom uttråkade och halvberusade kan den säkert roa ett sällskap i upp till tjugo minuter.

Tack till Galago för friex!

"Oväder" av Tuvalisa Rangström & Clara Dackenberg

 

Tuvalisa Rangström debuterar som bilderboksförfattare i och med ”Oväder”, som är illustratören Clara Dackenbergs andra bilderbok. Illustrationerna är också den största behållningen med boken – konstnärliga, uttrycksfulla, detaljerade och med en känsla av såväl fart som fläkt. Huvudpersonen Tussen, liksom bokens andra personer, framstår som olika små knytt, mer eller mindre lika katter, björnar eller människor.

Tussens vante blåser bort, vilket gör Tussen arg. Hen klättrar upp i himlen på en stege och börjar bråka med ovädersmolnen, men träffas av blixten och slungas till en gigantisk hittegodsavdelning. Till slut kan Tussen gå därifrån med sin vante – men strax utanför dörren dyker det upp andra som fryser. Eftersom ”Tussen vet hur det känns” lånas vanten direkt ut och på sista bilden vinkar Tussen hejdå till ett litet knytt som krupit ner i vanten. Sensmoralen står på baksidan: ”Ibland måste man själv blåsa bort för att hitta det som är försvunnet.”

Den språkliga nivån växlar: från inledande ”Småsnår skälver. Morrhår darrar” till fraser som kastas runt av vinden, till exempel ”Ta in utemöblerna!” Här finns också onomatopoetiska drag, som när ovädret ylar ”Moouuuiii!!!” – ovädret är förresten ett moln med ansiktsdrag. Och rena fantasiord: ”Hupp foff? Nipp nipp! Nån har lapprat min foff!”

Jag kan inte bedöma hur ett barn hanterar språknivån och dess olika lager, men å andra sidan är jag övertygad om att barn inte har samma behov som vuxna av att behöva förstå precis allt – och en högläsare som gör ett ordentligt jobb kan ladda den här texten med mycket spänning, eftersom den med sina olika röster inbjuder till innovationer. Tack vare sin komplexitet tror jag att ”Oväder” kan bli betydligt bättre läsning än många mer endimensionella böcker.

Tack till Mirando för friex!

Omslag_Ovader_web

Bokköp

18579510_1813182025664881_7564851972914806784_n

För ett par veckor sedan gick jag igenom rea-sidorna på Adlibris och Bokus och gjorde lite beställningar:

  • Spelet ”Språknörd”. För att jag hade stort nöje av ”Boknörd” förra året.
  • ”El país que no es”, Edith Södergrans ”Landet som icke är” på spanska. För att jag har någon slags idé om att jag ska kunna bättra på min spanska genom att läsa dikter på både svenska och spanska.
  • ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte” av Margareta Strömstedt. För att jag nyligen läst ”Natten då de hängde Ruth Ellis” och väldigt gärna vill ha mer av Strömstedt.
  • ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff. Vem kan motstå en August-pristagare?
  • ”Luften är fri” av Sara Lövestam. För att jag måste få veta hur det går för Kouplan.